Efter att ha stått en hel dag på jobbet och plockat upp julen,
kan jag inte sluta att fundera på en sak:
Nämligen "bubbelplast".
De flesta julprylarna låg inuti "bubbelplast",
ni vet sån där man älskade som liten.
En plast full med luftbubblor man kunde trycka sönder.
Det small alltid så roligt om den...

Jag kom på mig själv att börja trycka sönder bubblorna
mellan pekfingrarna.
En efter en small de av...
Tillslut slöt jag hela handen runt
för att höra hur alla bubblor smällde i kör.
Vadan detta!?
Visst är det bra att ha kvar barnet i sig...
men det måste väl ändå finnas en anledning
till varför det är så himla skoj med denna plast.
Är det ljudet?
Känslan mellan fingrarna?
Eller bara ren klåfingerhet...?
Kanske det är en blandning mellan allt detta!?

Känslan jag fick blev så stark att jag nästan ville ta med lite plast hem.
Vad säger det om mig? ehe

Nåväl, jag tog mod till mig och sköt ifrån mig begäret av plasten,
och köpte istället med mig ett par figurer som får pryda hemmet.
3 små ungar med flugsvampsmössor.
Charmigt!