Definiera "...ett liv". (uppdaterad)
Man har inget liv om man inte festar...eller?
I ungdomens glada dagar upplever man som regel,
åtminstone gjorde jag det,
fyllor, partyn, krogsbesök, baksmälla, ångest och black out´s
fler gånger än man egentligen orkar med.
Fysiskt som psykiskt.
Men när man når en viss ålder....
åter igen enligt de flesta men självklart inte enligt alla,
så börjar man inse att det finns andra saker i livet
än att tex. vara på just "den där festen."
Man börjar värdera sömnen framför fyllesjukan.
Lugnet framför ångesten,
och framför allt:
Minnet av den roliga kvällen istället för black outen som ofta kommer,
särskillt när alla andra minns pinsamheter om en själv...
-harkel-
Lilla E sa igår på telen:
" Men du och Rob umgås väl jämt?
Annars är ni väl med din familj...
men då är ju han med även där."
Och visst, det stämmer...till viss del.
*Jag trivs bättre med Rob än med någon annan.
Han är allt i ett. Pojkvän, bästis och älskare!
*Jag trivs med familjen...de är ovärderliga
*Jag sitter hellre hemma med ett gäng än masar mig ut på krogen.
*Jag dricker aldrig alkohol längre.
(detta beror dock på att jag inte kan)
*Jag umgås pinsamt sällan med mina vänner...
men de är bra vänner och finns oavsett alltid där för mig.
*Jag värderar långa skogspromenader med hundarna
och pyssel i hemmet högre än en bakfull ångestladdad dag.
Detta är inget liv enligt vissa,
eller ett dödstrist sådant enligt andra.
Men!
Jag trivs med det,
och det är väl ändå det som är huvudsaken?
Var och en formar sitt eget liv...
detta är så jag har format mitt där jag har huvudrollen. :)
Fotnot: Nu gäller detta inte alla.
Det finns självklart de som faktiskt dricker med måtta,
och då klarar sig bra på fester var och varannan dag...
men jag var inte en av dem. Ehm!
För att det inte ska bli missförstånd,
så måste jag bara förklara ett par saker:
Jag vet att Lilla E inte menade något illa med kommentaren...
tro mig, såpass bra känner jag henne.
Hon är även en av de vänner som alltid,
oavsett hur lång tid det gått sen sist vi träffades eller ens pratade,
finns där för mig!
håller med dig..jag är 21 men känner mig som 40 ibland dock^^..men vadå!..jag har inge ut av att festa som en tok..har kul utan fylle dessutom..och ja det är ditt liv..och mitt liv..
SV: ja du i morn smäller det..beredd dig redan nu på förlust!! ;P
Men älskling! Nu fick du det att låta helt fel juh! Som att jag tycker du är tråkig.. Och det tycker jag verkligen inte!! Jag tycker det verkar supermysigt faktiskt. Jag hade oxå velat ha en som Rob att spendera dagar och nätter med. Nu har jag inte det.. Men endå lixom.. Och sedan är väl jag och alkohol som vi är oxå.. -suck-
Love to love u!!
Vill man slippa ångestladdad bakfylla så lär man sig att dricka med måtta och inte göra bort sig på fyllan. Då reducerar man allt till enbart en bakfylla :)
Alla vill ju leva sitt olika. Jag är väl inte så ute mycket nu, men i våras och vintras var det 2ggr, ibland 3 ggr. Jag hade otroligt kul, men nu tycker jag det är skönt att bara vara hemma och titta på film med min pojkvän. Kan iofs bero på att jag har flyttat också, hehe.
Ja, jag är precis som du. Förut kände jag pressen att hänga med, inte missa några fester, dricka och "vara kul". Men jag insåg ganska snart att det inte alls var jag. Fram tills att jag var 18 drack jag aldrig alkohol, sedan drack jag i ungefär i ett år innan jag slutade helt, och nu har jag inte druckit alls på mer än ett år. Alkohol känns onödigt, bortkastad tid och bortkastad hälsa. Det är alltså min åsikt (som du säger, det gäller ju inte alla!). Det var inte så att jag drack för mycket, jag har aldrig varit full, jag vill bara inte ha alkohol i mig. Detsamma med fester; jag är hellre hemma och myser med min pojkvän eller mina föräldrar än går ut och festar. Är hellre ute i skogen än ligger hemma och är bakfull. Alla väljer hur de vill forma sina liv, det är så sant som du säger. Jag har insett att jag har rätt att vara den jag är. Ingen ska säga att jag är tråkig. Och nu är jag så nöjd med att vara just jag!
/Cecilia