En senil tant i en barnkropp!?
Hon sa:
"Hej Jenny!
Hur är det?"
Jag som blir en aning förbryllad över att denna människa kan mitt namn,
trots att jag inte har en aning om vem hon är, svarar lite tafatt:
"Öhm...bra tack! Ehh.."
Hon fortsätter samtalet med fler frågor:
"Hur är det med Gunilla (min mor) nu efter operationen?
Bor hon kvar i ****?" osv
Jag svarar artigt och kämpar med ett avslappnat leende.
Hon får ju inte tro att jag inte vet vem hon är...
Jag har dock sett denna kvinna prata med en av mina kollegor,
så jag förklarar min pinsamma situation för kollegan
och frågar vem den mystiska kvinnan är.
Varpå hon svarar:
"Det är ju ******!
Ni bodde grannar när du var runt 5 år..."
"5 år?
Ska jag minnas henne då?" frågar jag häpet
"Jaa, hon minns ju dig..." säger kollegan
med viss antydan om att jag uppenbarligen är senil.
Några dagar senare står en annan kollega i butiken
och pratar med 2 vänner.
Jag traskar förbi och ser att de stirrar lite väl mycket efter mig.
Tänker att det är väl jag som nojjar och bryr mig inte mer om det.
Men nästa gång jag går förbi står de kvar på samma plats
och stirrar åter igen på mig.
Jag blänger tillbaka, irriterad över de långa blickarna,
men bryts mitt i ett kraftigt och överutalat: "HEJ!" från kollegan
Jag svamlar fram ett "Öhhm, Hej!?" men traskar snabbt vidare.
En stund senare ser jag kollegan komma gåendes mot mig i rask takt.
Hon stannar upp framför mig och näst intill vrålar:
"Varför hälsade du inte på *****!?"
Jag känner mig ganska överrumplad och harklar därför fram:
"Öhmm, vem är det?"
"Brunetten jag pratade med!!" snäser hon fram med iskalla blickar
"Nää, henne känner inte jag..." -intar försvarsposition_
"Jasså!? Hon känner dig iallafall!" snäsandet fortsätter
"Va!? Vadå känner mig? Hur då?"
jag bli irriterad över påhoppet
men samtidigt nyfiken och lirkar efter en upplösning på dramat
"Ni lekte tillsammans när ni var 5 år!" -dööh-
"Ehh, skulle jag alltså känna igen henne från när hon var 5 år?"
idiotfråga till ett idiotsvar
"Jaa, hon kände ju igen dig!" fnyyys
What! -hakan är nere i golvet-
2 personer på samma vecka som ser att jag är samma person
som för 21 år sedan!
Just nu väntar jag bara på att polisen ska storma dörren
och haffa Rob för pedofileri.
Men å andra sidan:
När jag är 60 ser jag väl ut som 40 då?
fin blogg! släng gärna in en titt på min och skriv vad du tycker! :)
Ha ha ha, det är pinsamma situationer sådana... Man får bita ihop och se glad ut ändå! Men att minnas någon när man var 5? Nja, det gör inte jag heller i alla fall, knappt jag minns när jag var 15 heller...
Ha en bra fredag
Kram
Mange B
Åh, det är väl bara ett ålderstecken beträffande dem som har kännt igen dej!? För ju äldre man blir desto mer reflekterar man ju över hur livet har blivit och varför det blev som det blev. Djupdykningar tillbaka till barndomen, samt analyserande av den, ingår i det! :-) Förhoppningsvis påverkade du dem positivt då när du var fem, och att det är därför de minns dej!? I annat fall är brottet preskriberat! :-D
Visst är det pinsamt när man inte känner igen människor som kommer fram till en sådär. Men att begära att man ska komma ihåg någon som man inte sett sen man var 5 år är väl att ta i !!