Bamse vs MG
Många frågor har dykt upp ang. Bamses sjukdom,
Myastenia Gravis.
"Hur fungerar det?" "Hur mår han?"
Det var nu ett år sedan domen fastställdes.
Det visade sig även finnas en tumör som lägligt nog sitter
i bröstet strax bakom hjärtat.
Som det såg ut då "kunde" de inte genomföra en operation,
då det var för osäkert om Bamse skulle klara sig.
Eftersom jag inte varit inne på någon mer röntgen så antar jag
bara att tumören är i samma storlek som innan.
Men det är ett måste att snart kolla detta.
Oavsett tumören och muskelsjukdomen
så mår min vovve prima!
Åtminstone så gott som. :)
Han knaprar mestinon 2 ggr dagligen vilket kan framkalla
illamående med sura uppstötningar.
Men mot detta har vi ett par magtabletter.
Förutom magproblem så har han ibland dåliga dagar
då orken inte riktigt räcker till.
Det är aldrig så att han faller ihop av utmattning men promenaderna
blir långsammare och de innehåller mindre bus och lek...
Att jag ändå sa att han mår prima,
beror på att han har till 90% bra dagar.
Då är min snart 7 åriga jycke som en valp igen.
Han studsar, busar, rullar och flamsar runt.
Livet är en lek, men även något väldigt skört.
Man ska ta tillvara på varje dag och göra den unik.
Detta vet Bamse!
Han har även blivit mer "närgången".
Dvs. han vill vara nära....jämt!
Men mer på ett sätt som om han vill vaka över oss
och skydda oss...
*Vart man än går i hemmet så följer han efter.
*När vi går och lägger oss så följer han efter upp i fotändan av sängen.
*När jag gråter så kommer han som ett skott och tröstar.
*När jag drömmer mardrömmar, vilket sker ofta,
så är han där och väcker med tassar och pussar.
*Han sitter/ligger gärna så nära oss att man skulle kunna tro
att han är en knähund.
(På 50 kilo...ugh!)
Charmigt!? Visst!
Men allt är inte lika roande...
det finns sidor hos honom som man gärna hade sluppit:
*Han skäller numera flera skall när det ringer på dörren...
förut var det mest om han blev väckt av ringklockan
som han skällde till en gång.
*Ilskna hundar man möter på promenader
visar han gärna tänderna tillbaka till.
Morrningar och en meter hög ragg är även ett återkommande tecken.
*G*d förbjude om någon hälsar på Porthos, lillbrorsan,
innan han hunnit kolla in personen.
Ilskan är total! :/
Men i det stora hela:
Han är en oftast pigg och glad vovve som vet att livet och ens nära
är något man ska vårda väl.
Han njuter av enkla små ting, han äter sin mat med stor aptit och
han ser alltid till att finnas nära de han älskar.
Han lever som de flesta borde...
Och oavsett tumör och sjukdom så vet jag att han kommer överleva detta
i flera, flera år...
så länge man ger honom glädje, uppmuntran och kärlek.
Man måste ju ha något att leva för
om man ska ha viljan och orken att fortsätta leva!
Myastenia Gravis.
"Hur fungerar det?" "Hur mår han?"
Det var nu ett år sedan domen fastställdes.
Det visade sig även finnas en tumör som lägligt nog sitter
i bröstet strax bakom hjärtat.
Som det såg ut då "kunde" de inte genomföra en operation,
då det var för osäkert om Bamse skulle klara sig.
Eftersom jag inte varit inne på någon mer röntgen så antar jag
bara att tumören är i samma storlek som innan.
Men det är ett måste att snart kolla detta.
Oavsett tumören och muskelsjukdomen
så mår min vovve prima!
Åtminstone så gott som. :)
Han knaprar mestinon 2 ggr dagligen vilket kan framkalla
illamående med sura uppstötningar.
Men mot detta har vi ett par magtabletter.
Förutom magproblem så har han ibland dåliga dagar
då orken inte riktigt räcker till.
Det är aldrig så att han faller ihop av utmattning men promenaderna
blir långsammare och de innehåller mindre bus och lek...
Att jag ändå sa att han mår prima,
beror på att han har till 90% bra dagar.
Då är min snart 7 åriga jycke som en valp igen.
Han studsar, busar, rullar och flamsar runt.
Livet är en lek, men även något väldigt skört.
Man ska ta tillvara på varje dag och göra den unik.
Detta vet Bamse!
Han har även blivit mer "närgången".
Dvs. han vill vara nära....jämt!
Men mer på ett sätt som om han vill vaka över oss
och skydda oss...
*Vart man än går i hemmet så följer han efter.
*När vi går och lägger oss så följer han efter upp i fotändan av sängen.
*När jag gråter så kommer han som ett skott och tröstar.
*När jag drömmer mardrömmar, vilket sker ofta,
så är han där och väcker med tassar och pussar.
*Han sitter/ligger gärna så nära oss att man skulle kunna tro
att han är en knähund.
(På 50 kilo...ugh!)
Charmigt!? Visst!
Men allt är inte lika roande...
det finns sidor hos honom som man gärna hade sluppit:
*Han skäller numera flera skall när det ringer på dörren...
förut var det mest om han blev väckt av ringklockan
som han skällde till en gång.
*Ilskna hundar man möter på promenader
visar han gärna tänderna tillbaka till.
Morrningar och en meter hög ragg är även ett återkommande tecken.
*G*d förbjude om någon hälsar på Porthos, lillbrorsan,
innan han hunnit kolla in personen.
Ilskan är total! :/
Men i det stora hela:
Han är en oftast pigg och glad vovve som vet att livet och ens nära
är något man ska vårda väl.
Han njuter av enkla små ting, han äter sin mat med stor aptit och
han ser alltid till att finnas nära de han älskar.
Han lever som de flesta borde...
Och oavsett tumör och sjukdom så vet jag att han kommer överleva detta
i flera, flera år...
så länge man ger honom glädje, uppmuntran och kärlek.
Man måste ju ha något att leva för
om man ska ha viljan och orken att fortsätta leva!
AnnaKK
Jag visste inte ens att det fanns en sådan här sjukdom innan Bamse fick den, och jag tycker det är så himla UNDERBART att han mår så bra som han gör! Och att han förmodligen har många-många år kvar av sitt härliga hundliv tillsammans med dej och övriga familjen!! :-)
Från det ena till det andra...
Har du nån ko-väska i samlingen??? När jag tog ett av fotona i dagens inlägg så tänkte jag direkt på dej, när jag såg formen på väskan som den lilla tjejen har. :-D
Gunilla
Men vilka fina bilder! :-) Han ser så busig ut gossegrisen.
Puss & kram, mamma.
Trackback