Dag 2 - Mina föräldrar
De vuxna, mina förebilder, mina hjältar!
Mina föräldrar är som vilka andra föräldrar som helst,
men ändå inte. De är unika!
Nää det är inte fjäsk, det är sanning.
Men visst, man får passa sig för vad man skriver i detta inlägg,
för jag vill ha dem kvar i mitt liv... Ehh!
Min lilla familj var en kärnfamilj fram till det att jag var 12 år fyllda.
Då hade de vuxna fått nog av varandra, eller med lite finare ord:
De hade då glidit så pass långt ifrån varandra
att en skilsmässa var oundviklig.
Till trots mot vad alla kan tro så tog jag det hela galant.
Jag hade ju numera 2 rum att fylla med saker. :)
Att de lyckades vara gifta så länge som de var (16 år)
är dock riktigt fascinerande.
De är nämligen precis så olika som eld och vatten.
Min mor har ett humör likt en vulkan.
Utan att veta om det och innan du hinner blinka så har hon bytt humör...
Blir hon arg så blir hon eld och lågor,
och man ska veta att man inte trampar henne på tårna ostraffat.
Men trots denna ilska hon bär på, och som allt för ofta kommer ut,
så är hon i grund och botten en liten ängel.
Hon är varm, vänlig, ödmjuk och förstående.
Vill man söka tröst och krypa upp i ett knä så är det henne man ska besöka.
Hon förstår mer än vad man tror...
kanske för att hon varit med om mer än vad man kan tänka sig om ens mor.
Har man facit i hand så blir det genast lite enklare att uppfostra en tonåring.
Att hon sen alltid har varit ett skyddshelgon åt djur i alla skepnader
gjorde även mig och mina syskon till nördiga djurvänner.
Vi ville plocka in vartenda litet sötsak som gått vilse eller skadat sig
och vi skriker lika högt som henne så fort vi ser ett djur fara illa!
Nu går förvisso inte vi lika långt som henne.
Dvs. ha kråkor och skator till kompisar som följer med på promenader...
eller står på balkongen och vrålar..
*host*
Min mor är även en samlare.
Vilket märks direkt man gör entré i hennes hem.
Loppisfynd efter lopisfynd pryder lägenheten högt och lågt.
Soffan får gärna bestå av en gammal hörnsoffa
tillsammans med omatchande fåtöljer.
Tavlor finns det så många av att en del får trängas på hyllorna
med diverse porslinsdjur.
Det är som att vara mitt i ett museum,
där varje liten pinal utgör ett minne av hennes liv.
Men trots loppiskänslan så är inte hennes hem spretigt och osammanhängande.
Det är istället varmt, mjukt och mysigt.
Att sitta i soffan mitt bland de udda kuddarna ger en välbehaglig ro och trygghet.
Slutligen:
Min mor är en krambjörn man ej bör reta,
som med öppna armar välkomnar alla in i sitt varma hem!
Min far är lugnet själv.
Han tar hand om allt och lite till och gör det snabbt och smidigt.
Han är klippan man kan sitta på mitt i de stormande vatten...
och ändå känna sig trygg.
Det finns inget problem han inte kan lösa.
Men han är även den stressiga, välorganiserade, hurtiga mannen.
Han som lever som om det inte fanns någon morgondag,
och han som ger allt för vad han brinner för.
Han bakar, lagar mat, tvättar, stryker skjortor och städar
med ett leende på läpparna.
Samtidigt som han tacklas med att få in spinning, golf, flickvän, barn,
vänner och hockey bockey i almanackan.
Jag behöver väl inte ens nämna att han lyckas med allt
plus några halvtimmes långa bad in imellan...?
Min far är alltå mer lagd åt det pedantiska hållet.
Hemmet är välorganiserat.
Där finns inte en enda sak som inte bör finnas där.
Enkelt och stilrent...inga krusiduller.
Men det gör inte hans hem kallt och ovälkommet, likt ett sjukhus
eller en tandläkarmottagning.
Man får istället en sansad tillvaro, ett ställe där ögon och hjärna kan vila.
Han är även en så pass bra far att han kan låta vansinnet styra för en stund,
bryta några regler och röra till det i hans prydliga liv för sina barns skull.
Behöver någon av oss ungar plötsligt ett ställe att slagga ett par månader
så släpar han gladeligen upp halva lägenhetens innehåll på vinden
för att göra plats åt sina avkomlingar.
Han är givmild, hjälpsam och snäll.
Tryggheten personifierad.
Slutligen:
Min far är en stöttepelare stark nog att bära alla ens problem på sina axlar,
och han skulle göra det med ett leende av kärlek!
De säger att man inte kan välja sina föräldrar,
men om så var fallet, att det faktiskt gick,
så hade jag valt precis de jag har....
Kärlek!
Mina föräldrar är som vilka andra föräldrar som helst,
men ändå inte. De är unika!
Nää det är inte fjäsk, det är sanning.
Men visst, man får passa sig för vad man skriver i detta inlägg,
för jag vill ha dem kvar i mitt liv... Ehh!
Min lilla familj var en kärnfamilj fram till det att jag var 12 år fyllda.
Då hade de vuxna fått nog av varandra, eller med lite finare ord:
De hade då glidit så pass långt ifrån varandra
att en skilsmässa var oundviklig.
Till trots mot vad alla kan tro så tog jag det hela galant.
Jag hade ju numera 2 rum att fylla med saker. :)
Att de lyckades vara gifta så länge som de var (16 år)
är dock riktigt fascinerande.
De är nämligen precis så olika som eld och vatten.
Min mor har ett humör likt en vulkan.
Utan att veta om det och innan du hinner blinka så har hon bytt humör...
Blir hon arg så blir hon eld och lågor,
och man ska veta att man inte trampar henne på tårna ostraffat.
Men trots denna ilska hon bär på, och som allt för ofta kommer ut,
så är hon i grund och botten en liten ängel.
Hon är varm, vänlig, ödmjuk och förstående.
Vill man söka tröst och krypa upp i ett knä så är det henne man ska besöka.
Hon förstår mer än vad man tror...
kanske för att hon varit med om mer än vad man kan tänka sig om ens mor.
Har man facit i hand så blir det genast lite enklare att uppfostra en tonåring.
Att hon sen alltid har varit ett skyddshelgon åt djur i alla skepnader
gjorde även mig och mina syskon till nördiga djurvänner.
Vi ville plocka in vartenda litet sötsak som gått vilse eller skadat sig
och vi skriker lika högt som henne så fort vi ser ett djur fara illa!
Nu går förvisso inte vi lika långt som henne.
Dvs. ha kråkor och skator till kompisar som följer med på promenader...
eller står på balkongen och vrålar..
*host*
Min mor är även en samlare.
Vilket märks direkt man gör entré i hennes hem.
Loppisfynd efter lopisfynd pryder lägenheten högt och lågt.
Soffan får gärna bestå av en gammal hörnsoffa
tillsammans med omatchande fåtöljer.
Tavlor finns det så många av att en del får trängas på hyllorna
med diverse porslinsdjur.
Det är som att vara mitt i ett museum,
där varje liten pinal utgör ett minne av hennes liv.
Men trots loppiskänslan så är inte hennes hem spretigt och osammanhängande.
Det är istället varmt, mjukt och mysigt.
Att sitta i soffan mitt bland de udda kuddarna ger en välbehaglig ro och trygghet.
Slutligen:
Min mor är en krambjörn man ej bör reta,
som med öppna armar välkomnar alla in i sitt varma hem!
Min far är lugnet själv.
Han tar hand om allt och lite till och gör det snabbt och smidigt.
Han är klippan man kan sitta på mitt i de stormande vatten...
och ändå känna sig trygg.
Det finns inget problem han inte kan lösa.
Men han är även den stressiga, välorganiserade, hurtiga mannen.
Han som lever som om det inte fanns någon morgondag,
och han som ger allt för vad han brinner för.
Han bakar, lagar mat, tvättar, stryker skjortor och städar
med ett leende på läpparna.
Samtidigt som han tacklas med att få in spinning, golf, flickvän, barn,
vänner och hockey bockey i almanackan.
Jag behöver väl inte ens nämna att han lyckas med allt
plus några halvtimmes långa bad in imellan...?
Min far är alltå mer lagd åt det pedantiska hållet.
Hemmet är välorganiserat.
Där finns inte en enda sak som inte bör finnas där.
Enkelt och stilrent...inga krusiduller.
Men det gör inte hans hem kallt och ovälkommet, likt ett sjukhus
eller en tandläkarmottagning.
Man får istället en sansad tillvaro, ett ställe där ögon och hjärna kan vila.
Han är även en så pass bra far att han kan låta vansinnet styra för en stund,
bryta några regler och röra till det i hans prydliga liv för sina barns skull.
Behöver någon av oss ungar plötsligt ett ställe att slagga ett par månader
så släpar han gladeligen upp halva lägenhetens innehåll på vinden
för att göra plats åt sina avkomlingar.
Han är givmild, hjälpsam och snäll.
Tryggheten personifierad.
Slutligen:
Min far är en stöttepelare stark nog att bära alla ens problem på sina axlar,
och han skulle göra det med ett leende av kärlek!
De säger att man inte kan välja sina föräldrar,
men om så var fallet, att det faktiskt gick,
så hade jag valt precis de jag har....
Kärlek!
Hondjur
Meh.. Nu blir jag rörd igen! Dom är fina människor dina föräldrar minsann! <3
Nanna
Härligt skrivet ! :)
Jag skulle också om jag fick välja, välja dom...Mina föräldrar alltså!
Gunilla
Va gullig du är gumman! Det var väl inte så illa skrivet att du behöver varna mig. Jag är väl allt det där plus lite till kanske, för du var väldigt snäll måste jag säga. Tack för alla vänliga ord.
PS. Om jag finge välja barn så skulle jag välja precis de jag har. :-))
Puss, mamma.
Trackback