för första gången så går det jätte bra!
10 objekt ska skickas iväg och vi har tjänat ihop nästan 400 kr.
Men väl på posten vänder lyckan.
Vi har räknat så fel på frakten att det slutar med att vi enbart tjänade ihop 4 kr.
Detta var troligtvis första och sista gången vi försöker sälja gammalt skräp.
Betydligt enklare procedur är det att åka till tippen eller en loppis...

Min kollega frågade hur jag trivs på gården.
-Kanon bra! svarade jag
-Mmm, och visst är det skönt att få åka ett par mil efter jobbet,
dra på stereon på högsta volym
och bli av med lite ilska innan man kommer hem...
man blir en ny människa, en bättre människa!
säger hon med ett leende
Först står jag som ett frågetecken och tänker så det knakar.
Vad menar hon?
Men så slår det mig!

När jag hade en liten promenad från jobbet och hemmet så satt viss ilska kvar...
(ilska från irriterande kunder, ledningen, kassastrul etc)
denna ilskan gick vanligtvis ut över den stackars mannen i hemmet.
Men nu kommer jag alltid in i dörren med ett leende...
en aningens trött leende kanske men ändå ett leende.
Jag gör helt enkelt av med ilska, stress, irritation, dystra tankar
och annat tjafs i bilen på väg hem.
Så när jag väl är hemma har alla tankar på och om jobbet försvunnit,
de är bortglömda och jag slipper dra med jobbet hem.

Kollegan har ganska rätt: Man blir förvisso ingen ny människa...
Man gör sig av med den sura människan och går tillbaka till sitt vanliga jag.

Note:
Jag har inga problem med jobbet och jag trivs med vad jag gör.
Det är små irritationsmoment vissa dagar jag har svårt att koppla bort.
Förr kunde jag inte släppa tankarna alls på detta när jag kom hem,
men nu försvinner de spårlöst efter en bilresa.
Mannen är glad, jag är glad och hjärnan slipper överhettas!

men bara en liten önskan...
så jag kan få ha dessa söta väggdekorationer utan att verka fjantig.
*host*

Bild från: Vilmashus.se

På Vilmas hus har de nu REA, 20% på Greengate
och 50% på resten av sortimentet.
Den söta väggdekoren är som sagt en önskan
och om jag inte övervinner rädslan att framstå som en tönt
med denna i mitt sovrum så lär jag nog aldrig få en.
För barn har vi redan gott om, i fyrfota format. :)

Härliga Wtf har gett mig en award! Tack tack tack!



Awardens villkor innebär att länka tillbaka till den du fått den av,
fullborda de fem meningarna och ge vidare awarden till fem bloggvänner.

1: När ingen ser eller hör mig ... skruvar jag upp musiken, sjunger,
dansar med vovvarna och är allmänt fjantig. Man får passa på!
2: Jag går aldrig hemifrån utan ... mobilen. *mobilfreak*
3: Min blogg heter som den gör för att jag ... oj, lång historia förkortad såhär:
Ett smeknamn som Rob gav mig en gång i tiden. (läs hela historien här)
4: Om jag vågade skulle jag ... använda Rob´s nyinköpta dyra
och supervassa kökskniv,
men jag är oerhört rädd för vassa föremål så jag fortsätter att använda den slöa.
5: Om 10 år kommer jag att ... arbeta heltid på våran gård och ha 2 hundar till.
Och ja, jag kommer vara lika lycklig som jag är nu!

Jag skickar awarden vidare till Hondjuret, Linda, Laks, Angie och Anna KK.
Just av den lilla anledningen att ni alla är "Golden"! :)

Kartong efter kartong paketeras upp på jobbet,
alla fulla med julsaker och varje lite pryl är inbäddad i massor av bubbelplast.
BUBBELPLAST!
Jag blir tokig varje gång jag får det i mina händer...
Det är som om något slår slint i skallen och jag kan inte fokusera på annat
än att trycka sönder bubblorna mellan mina fingrar.
Det ger en känsla av lugn samtidigt som det ger mig en kick
att fortsätta och fortsätta.

Maniskt pressar jag snabbare och snabbare
och tillslut tar jag en hel plastbit i handen som jag vrider om...
det smäller frenetiskt om mig och munnen formas till ett leende
som sträcker sig från öra till öra.
Plötsligt stannar jag upp
och får se ett par kunder stirra på mig med stora ögon.
En annan känsla bubblar upp i kroppen...
känslan av att ses som liten.
Vad ska de tro, vad ska de tänka?
"Det är nog en sån där "praktikant" som ska lära sig yrkeslivet..."
Jag släpper plasten, tittar ner i kartongen och börjar "vuxet" att packa upp varorna,
genom att dra av plasten utan att pressa sönder bubblorna
och placera prydnaderna snyggt och prydligt i hyllan.
Plasten slängs i återvinningspåsen och jag fortsätter på samma sätt
med nästa prydnad, och nästa och nästa.

Kunderna börjar röra sig därifrån och när jag står ensam igen
kommer "måstet" tillbaka.
Jag pressar försiktigt bubblorna mellan fingrarna och känner leendet växa.
Men denna gången har jag ögon i nacken och går över till att bli "vuxen"
så fort någon närmar sig.

Det må låta patetiskt, men det fungerar för mig.
Vill jag ha lugn och ro så sätter jag mig gärna i soffan med en kopp te
och med en stickning i högsta hugg.
Det får hjärnan att sluta tänka på allt annat och min kropp att varva ner.

Min tröja som jag började på för x antal månader sedan,
har det inte skett mycket med. (på bilden överst syns bakstycket)
Jag har repat upp och repat upp så att jag nu tröttnat
och blev illa tvungen att börja med något annat.

Det nya projektet fick bli ytterligare ett par sockar,
det kan man inte ha för mycket utav när vintern närmar sig.
Tanken är även att påbörja en filt a´la mormorsrutor som Linda håller på med.
Förhoppningsvis ska jag kunna påbörja en sådan
och gärna avsluta den innan året är slut.

Jag är besatt av tradera.
Varje kväll måste jag gå in för att se om jag kan göra några fynd.
Det är riktigt illa, trots att jag enbart letar saker för max 50 lappen,
för många bäckar små blir lätt till en å....

Men trots att pengarna sakta sinar ur min plånbok så är jag rätt nöjd över mina köp.
Denna planschen på en bondgård är bara för söt!
Bredvid varje bild, som det finns mängder av, står det vad det är för något.
Charmigt eller hur!? Speciellt om man är ett barn... *host*

Men "nyckelskåpet" och ljuslampetterna (det är 2 likadana)
är ju saker som behövs i vårat nya hem. Ehm!
Personligen tycker jag dock att lampetterna behöver en omgång färg
i en ljusare kulör.
Ett projekt att börja på, om jag nu kan slita mig från tradera någon gång...

Gahh! Vad sur jag blir!
Varför får inte jag vara med när min hund ska klippas?
Ok, ok...jag vet varför de inte vill ha ägarna med.
"Det kan bli onödig stress för hunden...bla bla bla."
Men min lilla vovve blir onödigt stressad om jag inte är med!

Han är nämligen en liten bortskämd (men ack så söt) fjant
som trycker sig intill sin matte när han blir rädd...
och är det något han blir skrämd över
så är det när andra människor petar i hans päls.
För att inte tala på tassarna...

Att klippa denna vovven är en process som tar oändligt lång tid..
Att peta runt i pälsen på kroppen är inga problem,
men när man kommer till svansen och tassarna så tar det stopp.
Man måste vara lugn och försiktig, och gärna trycka till honom
en godis mellan varven.
Sen har vi dilemmat med hans enorma vekhet och rädsla i allmänhet.
Minsta höjning på rösten får honom att ligga platt på backen...
så hur ska han inte vara efter att de har bökat runt med honom
och troligtvis fått vara en aning hårdhänta för att få honom att ligga still?

Nää, det får bli till att köpa in en ordentlig trimmer och göra jobbet själv...
även denna gång. *djup, djup suck*

För er som inte tål att lyssna på gnäll
om den kvinnliga åkomman menstruation,
vänligen lämna denna sida!

I 3 dagar har jag skrikit, vrålat och stönat över smärtor.
Jag har haft febertoppar, kräkts och knappt kunnat gå på toa.
I 3 nätter har jag legat sömnlös.
Mardrömmar och toabesök har hållt mig vaken.
Hundarna har hållt sig på avstånd och Rob har kämpat halvt ihjäl sig
med att hålla mig lugn.
Det är ett under att inte polisen har knackat på dörren
efter allt vad grannarna måste ha hört.

Jag har knaprat så mycket piller att jag snart kan kalla mig själv
för en drogmissbrukare.
Men hjälper de? Nej! Smärtorna var kvar och likaså mitt vrålande...
Ibland blir jag rädd för mig själv,
för hade jag ägt ett vapen så hade det varit en snabb väg ut ur eländet.

Tiden jag fått för utvärdering,
hur det har hjälpt med diverse tabletter och hormontillskott
efter att jag fick diagnosen endometrios, infaller först den 14.de april.
Inte långt kvar kan tyckas...
men efter dessa helvetesdagar som jag, Rob och djuren fått genomlida
så känns det som en hel livslängd dit.

Idag kan jag dock säga att jag mår mycket bättre.
Jag har åtminstonde fått sova en hel natt
och kan sitta normalt utan smärtor....Yay!
*ironi*

Rob skaffade ett nytt spel här om dagen,
Enslaved.
Ett spel jag älskar att sitta med och titta på när han spelar....
då jag är ett fan av "mänskligheten minskar och världen börjar om historier".

Men han rotade även fram Sims 3 igen.
Något jag är mindre förtjust i då man inte kan ta sig ur det.
Det är enormt beroendeframkallande!

Så ja, våra senaste dagar har spenderats på ett mycket (o)socialt och "vuxet" sätt,
genom att stirra oss blinda på tv och dator... :/

Min stickning eller rättare sagt mina stickningar, är nu avklarade.
2 par sockar och en 2,5 meter lång halsduk.

Sockarna är skickade till Sagoelin.
(det var dock meningen att hon skulle få ett par förra vintern,
men det drog visst ut på tiden..*host*)
Bättre sent än aldrig! ;)
Och halsduken viras runt min hals inför varje promenad i kylan.
Underbart gó blev den!

Nästa projekt är en sommartröja
som jag fann på denna sidan efter ett tips av Pysselmani.
Tackar för tipset och jag hoppas innerligt
att jag ska lyckas tolka beskrivningen rätt.

Update kommer!
// Tant Jen

Idag gick startskottet av för melodifestivalen.
Något 90% av svenska foket gladeligen bänkar sig framför.
Men inte vi...
Här bojkottar vi sådant trams lite titt som tätt,
dvs. Jag säger gärna att jag ska bojkotta det,
men i verkligheten kan jag titta på det om inget bättre finns att göra.

För någon dag sen slank ordet bojkott ur mig igen.
Vid en reklam för just melodifestivalen, gav jag ifrån mig en djup suck
och sade: "Nää, fy fan! Nu blir det banne mig total bojkott på den skiten!"
Rob som satt bredvid i soffan, spärrade upp ögonen och sa:
"Håll tanken, måste göra en sak!"
Han rusade iväg som ett skott och var tillbaka på någon sekund.
"Vad var de du pratade om älskade?" säger han med sammetslen röst.
"Jo!" sa jag
"I år blir det en total bojkott på skitprogram som melodifestivalen!"
Rob gav mig ett förnöjt leende med ordet Ok.

Idag, när vi nu sitter i soffan och finner att det inte finns något vettigt på tvn,
blippar jag förbi melodifestivalen och stannar där.
Då skriker Rob: "Men hallå! Vi skulle ju inte titta på detta!"
"Va? Varför skulle vi inte det?" försöker jag.
Rob blir vansinnig, sliter upp mobilen och säger:
"Nähä du, detta ska vi bojkotta...det har du själv sagt."
Han spelar upp ett samtal på mobilen där jag säger precis det han påstod.
Attans! Nu var han smart...
Det var en inspelning han gjort som fick honom att le så förnöjt
för någon dag sedan.
*fnyys*

Jag har fått för mig att äldre damer (pensionsåldern och upp)
bakar och stickar för att de inte har något annat att pyssla med.
Eller rättare sagt för att de vill underhålla sig dagarna ut...

De har alltid nybakta kakor och bullar när man kommer på besök
och de stickar minst 10 par sockar och 2 mössor var till vartenda barnbarn...
varje vinter!

Inget fel med detta...
denna sysselsättningsgrad är full normal när man blir äldre.
För hur jobbigt kan det inte vara att halka fram på isgatorna under vintern,
och att sitta på en bänk ute i snöstormen kan inte vara en höjdare.
Att sen försöka ta sig till staden eller någon polare kan vara lika kämpigt det.

Men att jag, som har ett jobb, 2 friska ben och hundar
inte kan komma på något annat att tillfredställa rastlösheten med,
tiden innan jag ska masa mig till arbetet...
det kan kallas tantigt!

Jag väljer dock att kalla det "kreativitet"... :)


Fotnot:
*Stickandet av den 2 meter långa halsduken fortsätter i sakta takt.
*Veckans bröd och bullbak är avklarat.
*Den första omgången av frön har petats ner i jord.