Ledig dag igår.
Vilket innebar en massa måsten... "as usual".
Tvätta, städa, handla, ringa samtal, socialicera mm.
Vi fick även ta en tur med bilen för att reklamera en trasig matberedare.
(som självklart skulle krascha mitt i potatisrivningen)
Med vi menar jag mig själv och min mor.
Jag har ju inte lyckats komma över paniken jag får när jag kör bil,
vilket innebär att körkortet fortfarande är långt borta för min del.

Jag hade dock glömt bort hur det var att vistas bland folk med mamma..

Väl i affären lämnade jag över matberedaren till killen bakom disken.
Han satte i kontakten för att se vad det var som felade.
Vid denna tidpunkten satt mamma lugnt och stilla i en soffa ett par meter bakom.
Men rätt som det var stormade hon fram, hängde sig över disken och började babbla med en bred värmländska. Hon tjatade om allt och inget....
Jag fick inte fram något annat ord än:
-Men mamma! -suck-
-Ja ja! Ja ska ente va evägen... Hon satte sig i soffan igen.
Killen sa att de inte har några fler av denna sorten på lager, så jag får ett presentkort ist.
På så sätt kan jag ju köpa en annan.... eller något annat. Jätte bra tyckte jag.
-Om inte annat så behöver jag ju en kaffebryggare.
Då kommer tanten in i bilden igen.
-Nee, me Jenny. De har du ju redan...
-Ja men den är så fruktansvärt kass, så jag kan behöva en ny. Försöker jag tysta henne leende med.

Efter många om och men strosar vi iaf runt i butiken för att hitta något nytt.
Första säsongen av "Sopranos" dimper ner från min sida i kundkorgen.
Mamma tjatar om nån serie hon vill ha och börjar leta febrilt.
-Serier står här, mamma. De tycks inte ha den du ska ha.
-Men de e ingen film lille gumman, säger hon högt och tydligt. Samtidigt som hon söker sig igenom butiken.
-Nee jag vet. Däsrför står jag och tittar på serier men hittar den inte.
-Kanske här borta, försöker hon.
-MAMMA! Serierna står HÄR! Den finns inte.....humöret börjar svikta för mig.
-Åhh, står de här. Men jag ser den ju inte....
Jag bara skakar på huvudet och traskar vidare.
Smider planer om ett ålderdomshem...

Väl framme vid matberedare kommer en ung kille fram och frågar om damerna kan behöva hjälp.
-Ja tack! pustar jag Elartiklar är inget höjdarämne för 2 st tanter.
Vi tittar på en sort med tillhörande mixer, som ska vara bättre än den jag hade.
Iofs 400 kr dyrare, men ska det vara bra så kostar det....eller!?
-Den va ju inge fin Jenny, sån ska du väl ente ha? Ta den dära eställe. klagar mamma.
-Den kostar ännu mer, vilket jag är för sniken för....
+ att jag tycker denna var fin och det är ju jag som ska ha den i mitt hem. muttrar jag tillbaka.
På väg till kassan går vi i ett släptåg efter killen.
Då utbryter mamma viskande men ändå tillräckligt högt för att han ska kunna höra.
-Nu får du ju fråga om garanti och sånt...
-Va!? frågar jag
-Garanti och försäkring, så de enet blir nåe fel på denna oxå.
-Ja men ge dig nu...hyschar jag.
Killen vänder sig om.
-Var det något ni ville fråga? sägs leende
Innan jag ens hunnit utforma ett första ord, tar mamma över.
-Hur blir de me garanti nu på denna, om ho skulle ha sönder den me?
Medans killen står där och förklarar känner jag hur jag blir mindre och mindre.
Näst intill osynlig....
Jag känner mig genast som ett litet 10 årigt barn som håller mammma i handen,
ovetande om världen utanför mitt trygga hem.
Jag ser väldigt ung ut för min ålder. Folk har ofta svårt att göra en bedömning när det gäller mig.
Då funderade jag på vad han tror.
Tror han att jag måste ha mamma med mig för att tala åt mig?
Eller ser han att jag endast är väldigt tuktad, respekt för de äldre.... att inte avbryta och göra henne till åtlöje?
Ser han att jag lider i detta nu?

Gahhhh! Paniken över att inte  få stå på egna ben slog plötsligt in.
Jag måste avbryta, visa att jag är "vuxen"....klarar detta själv.
Så på ett eller annat sätt lyckades jag få henne att bli tyst.
Hon ställde sig för att kika på kylskåp ist.
Jag kunde glatt få tillbaka självkänslan och avsluta resten av pappersarbetet med butiksarbetaren.
Hon kunde dock inte hålla sig alltför länge.
När det kom till betalningen protesterade hon högljutt och tyckte att:
-Va! De kan ente stämma, va dyrt!
-Tyst! Det stämmer, sa jag bryskt och motade med henne ut därifrån.

Puhh!

Efter en något psykiskt påfrestande dag, var jag fortfarande vid liv när klockan slog 21.45 på kvällen.
Då var det hög tid för att slappa i soffan med darl framför den nyinköpta första säsongen av
den gamla goda serien "Sopranos".
 Ett bra avslut... trots allt!


Min mor sprudlar av energi och babbel.
Hon drar sig inte för att tjafsa, bråka, skratta eller prata med diverse människor.
Nära och kära eller totalt främmande spelar ingen roll. Hon säger vad hon tycker....om allt.
Det är ofta hon gör mig upprörd och förbannad.
Hon kan klaga och gnälla på det som är mitt, och det jag gör.
Hennes humör är inte att leka med, och eftersom jag är hennes avkomma...
så är mitt näst intill lika vedervärdigt.
Detta gjorde att vi jämt och ständigt gick varandra på nerverna förr,
vilket ledde till att jag flyttade hemifrån vid 17 års ålder.
Men oavsett vad vi gjort eller gör, hur mycket vi gnäller och hatar varandra...
så är hon min mor och jag hennes dotter.
Vi är bästa vänner och vi älskar varandra.
Så här har och kommer vårat förhållande alltid att se ut... det är så vi trivs med det.
Det är vi i ett nötskal!

Off//Jen