MIn mormor ringde igår förmiddag.
Hon ville berätta att orkidén hon fått utav mig för ett par månader sen,
den blommade nu...
-"hela 7 knoppar fick den, varav 2 st nu har slagit ut!" säger hon glatt.
-"Jaha! Vad skoj..ehh." anstränger mig för att låta glad och intresserad.
-"Men vet du vad det beror på då?" frågar hon.
-"Öhh, neeh!?" fortfarande lika ointresserad
-"Det är ju för att jag fick den av dig och du är ju det bästa barnbarnet!"
utropar hon glatt

En klump i magen bildas när jag tänker på alla de gånger jag inte är där
och besöker henne.
Hur  kan människan någonsin påstå att jag är den bästa!?
Isch! Det finns ju ändå de som är där fler ggr än 1 gång i halvåret...

Så eftersom jag hade lovat min mor att jag skulle ut och köpa
hundmat med henne,
så sa jag till mormor att vi tar vägen förbi henne på en kopp kaffe.
-"Oxå kan jag ju kika på orkidén!" jag pressar fram ett svagt leende
(Jag må jobba med det gröna och blommande,
men det är inte min stora passion i livet att åka runt och kika på dem jag gett bort...
tro det eller ej.)


Sagt och gjort.
Väl där fick jag se stoltheten(!?)
Hon sa även att hon häller vatten i krukan den står i och låter det vattnet
vara kvar i 2 dagar innan hon tömmer bort det....(övervattning alltså.)
-"...precis som du sa att jag skulle göra."
Mamma och jag tittar på varandra frågande.
-"Nja, det är inte riktigt vad jag sa..." börjar jag,
men ändrar snabbt avslutet när jag får se hennes dystra min
i min antydan på hennes senila tillstånd...
-"men det fungerar uppenbarligen så fortsätt med det du." smiiile

Mormor ler, mamma ler och jag ler...
alla fortsatte vi leva lyckliga och glada.

Foton:Privata