Jag vaknade imorse av Bamse´s tassande 
runt om i hemmet.
Troligtvis fruktansvärt rastlös efter gårdagens ständiga vila.
(stackarn var dåsig och såg mest ut som ett kolli)

Jag öppnade upp ögonen och vankade ut till hallen.
Där stod fjanten med viftande svans och glittriga ögon,
som om han inte sett mig på 1 vecka...
Ett härligt god morgon!

Jag tänkte: Wow! Är han redan så mycket bättre!?
Detta visade sig dock vara helt fel.
Redan efter 20 meter in på morgon promenaden
började han bli seg och hamna efter.
Jag fick ta ett steg i taget i mycket långsam takt
för att vara bredvid Bamse,
medans Porthos ständigt låg 10 meter framför.
Energiskt busig och i jakt efter nästa lukt.

En promenad som borde ta 15 min,
tog istället 40 min med en haltande Bamse.
Att vi sen bor 5 trappor upp i ett hyreshus utan hiss
var ingen höjdare för hans stackars ben.
Suck!
Det var svårare att ta lugna promenader än jag trott.
Särskillt när man har en vovve till
som i sin tur behöver sina dagliga långa promenader.
Det blev helt enkelt till att ta en hund i taget...

Resterande dag, dvs den tiden jag inte var ute med någon vovve,
spenderades på balkongen i den ljuva vårsolen.
Något som var mindre ljuvt, snarare bedrövligt,
var växterna som var kvar där ute efter vinterns dagar.
Brunt, visset och fallfärdigt.
Men detta får bli ett projekt för morgondagen...

Off/ Jen