Bamse-Mannen i mitt liv
Född: 2003
Bamse kom in i mitt liv som en 3 månaders gammal orkan.
Han tuggade sönder väggar och möbler,
drev både mig och Gizmo till vansinne.
Jag och min dåvarande sambo kom snabbt underfund med
att vi fick leva vårat liv uppåt väggarna.
Dvs. Alla prylar stod på de 2 översta hyllplanen.
Även Gizmo fattade rätt snart att livet varade längre
om han lekte "inte nudda golv".
Stackars kisse!
Men som alla små "barn" så växer de rätt snart upp,
och inser att livet är så mycket mer än att tugga.
De finner sexuallusten samt sitt ego.
Störst, bäst, vackrast! (Tonåring!?)
Bamse juckade...mot allt och alla.
Han skulle minsann sätta dem och det på plats.
Det var nog inte föränn Rob kom in i Bamse´s liv
som någon verkligen kunde sätta honom på plats.
Han lärde även mig att vara en riktig "ledare"
och inte bara en i flocken...-harkel-
Dena vovve har sina speciella egenskaper,
de som gör just honom till unik:
*Han tvättar gärna våra kuddar när vi gått upp ur sängen.
Så att de är rena och fräsha till nästa natt...ehm!
*Man måste säga "Mmm, vad gott!"
när han tagit en tugga av maten.
Annars står han bara och stirrar...
*Bamse är en sk förstående vovve.
Han vet tex. vem matte, husse, Gizmo, Leo och Porthos är.
Han har även koll min syster, bror, mor och far.
Men han vet oxå att en boll är en boll, ett ben är ett ben,
en lampa är en lampa och en blomma är en blomma.
Ett minne till tusen!
Det bästa Bamse vet är badande på sommaren,
snörullningar på vintern, klappar och kel av matte
samt att spela fotboll med husse.
Han är en avkomma av Labrador (modern)
och Schäfer (pappan).
Med andra ord:
En lugn, sjävsäker och glad vovve med vaktinstinkt.
Bamse är en riktig stjärna.
Han är balken som håller upp mitt liv.
Många tårar har han torkat och många skratt har han frambringat.
I just love him!
Update: Våren 2009 fick Bamse diagnosen Myastenia Gravis.
En slags muskelsjukdom...(väldigt kortfattat: nerven får inte signaler
och kan därför inte skicka signaler till musklerna att dras samman)
som han får äta medecin för i resten av sitt liv.
Sjukdomen har försvagat honom på det sätt att vi inte kan ta ordentliga,
timmeslånga promenader mer.
Han har även fått en enorm aptit...
Man behöver alltså inte använda sig av meningen:
"Mmm, vad gott!" längre.
Bamse har även en tumör innanför bröstet,
som de tror var den utlösande faktorn till sjukdomen,
samt en tumör i magen.
Blir inte tumörerna större så kan Bamse leva i all oändlighet...
så nu tar vi en dag i taget och hoppas på det bästa.
Vad jag känner igen mycket av vår hund i beskrivningen av Bamse! Han var också en värsting som valp, och känns ungdomligt tuff och kaxig ännu fast att han närmar sej fem år. Dock är jag glad att han inte är lika stor som Bamse, för jag vet inte om jag hade pallat med det temperamentet i femdubbelt (?) format... Han är jobbig, men också väldigt smart! Kan många ord och förefaller fatta det mesta man säger till honom (däremot är det inte säkert att han lyder det man säger! Hm... Jo, om HUSSE säger det - matte kan man däremot göra lite som man vill emot... <:-/ Ja, ja...).
Jag har för mej att Polisen åtminstone experimneterade med att föda upp just schabradorer till tjänstehundar, för att de ofta har så många egenskaper som krävs för att bli bra i det uppdraget. Fast jag vet inte hur det hela slutade, och den där hundskolan i Sollefteå finns kanske inte ens kvar idag...? Men hur som helst - schabradorer är BRA hundar! :-D
Åh så fint skrivet om voffsingen! Jag hade också en blandis-Bamse för många år sedan.
Och han är också otroligt STILIG! SÅ ska en hund se ut! Ingen löjlig liten hund som får plats i en väska!
Skrattade gott åt att man måste säga Mmm Vad Gott! då han äter! Suveränt!
Underbart fin jycke ;)
nattnatt på dej :)
<
