Ibland vill man bara gå och dö...
om den kvinnliga åkomman menstruation,
vänligen lämna denna sida!
I 3 dagar har jag skrikit, vrålat och stönat över smärtor.
Jag har haft febertoppar, kräkts och knappt kunnat gå på toa.
I 3 nätter har jag legat sömnlös.
Mardrömmar och toabesök har hållt mig vaken.
Hundarna har hållt sig på avstånd och Rob har kämpat halvt ihjäl sig
med att hålla mig lugn.
Det är ett under att inte polisen har knackat på dörren
efter allt vad grannarna måste ha hört.
Jag har knaprat så mycket piller att jag snart kan kalla mig själv
för en drogmissbrukare.
Men hjälper de? Nej! Smärtorna var kvar och likaså mitt vrålande...
Ibland blir jag rädd för mig själv,
för hade jag ägt ett vapen så hade det varit en snabb väg ut ur eländet.
Tiden jag fått för utvärdering,
hur det har hjälpt med diverse tabletter och hormontillskott
efter att jag fick diagnosen endometrios, infaller först den 14.de april.
Inte långt kvar kan tyckas...
men efter dessa helvetesdagar som jag, Rob och djuren fått genomlida
så känns det som en hel livslängd dit.
Idag kan jag dock säga att jag mår mycket bättre.
Jag har åtminstonde fått sova en hel natt
och kan sitta normalt utan smärtor....Yay!
*ironi*
Huu...har 2 i familjen som har endometrios. En vrålade så mycket att grannar ringde efter ambulans! Man känner sig så hjälplös när man vill hjälpa till. Men nu har båda mindre smärtor:). En har medicin så smärtan försvinner efter 20 min!
Men gudars, jag lider med dig kvinna! Fy fan, för det där! Det är -pain-!! Jag håller tummarna för att du klarar dig smärtfri till den 14:e nu darlinka!!
-kärlek-
Ooops...! 8-X Det där låter ju bara hur vidrigt som helst. Stackars dej!!! :-( Men man kan iallafall tycka att det inte borde vara så svårt att dra slutsatser när det väl blir dags för utvärderingen, och att saker och ting sedan ska kunna ske SNABBT så du får hjälp ut ur detta h-vete!!!
Kramar!!!
Det ordnar sig ska du se! <3
Love u!
Hu Jen...Jag vet precis hur du har det. För mig var inte hormontillskott en möjlighet, men laparoskopin samt laserbehandlingen hjälpte lite...tror jag i alla fall...eller det kanske bara är en tillfällighet att jag haft en liten gnutta mindre ont de senaste månaderna. Nu menar jag att jag inte längre har så ont att jag svimmar...men skriker och gråter gör jag fortfarande. Knaprar i mig en massa ibuprofen och slänger vetekuddar på både mage och rygg...Det hjälper i alla fall lite. Det hemska är ju att man ibland måste jobba då det är som värst också...Fy fasen...Jag har en vecka till nästa elände och varje månad hoppas jag att det ska bli bättre eftersom de sa på sjukhuset att det kan ta ett tag för allt att stabilisera sig efter minioperationen jag gjorde. Du då? Har de erbjudit dig laser eller diatermi för att ta bort endovävnaderna eller blir det nästa steg kanske?
Stor KRAM!
Bella: De nämnde ingenting om detta, mer än att det inte ger total lindring. Det kommer tillbaka. :/
Så nästa steg skulle vara att ta bort livmodern.
För min del så får de gärna göra detta eftersom varken jag eller Rob har problem med att adoptera om så skulle vara fallet i framtiden....
för smärtorna klarar jag inte av längre. :(
Jag hoppas på klara besked när jag ska dit på torsdag. :)
<
