Plötsligt en dag får jag lusten att ställa mig på vågen.
Varför vet jag inte riktigt då dessa enbart brukar vara ångestframkallande.
Men på något sätt tyckte jag att det var dags att kolla läget...
Det visade sig att ångest var det minsta jag fick,
för vågen sa att jag gått upp...alldeles för mycket över min "gräns"!
Jag har då aldrig vägt så mycket som jag gör nu,
och detta muttrade jag om högt och gnälligt för herrn i huset.
Såg han inte det på mig? Kunde han inte sagt till?
Dag ut och dag in gnällde jag om hur tjock jag var.

Så en dag kommer mannen hem från affären
och säger att han har en överraskning till mig.
Nyfiken går jag fram till kassen och kikar där i.
Jag fiskar upp en stor påse plockgodis och tittar surt på mannen.
-"Men du har ju tjatat om att du vill ha plockgodis länge nu..."
säger han förvånad över min arga min
-"Jaa... svarar jag.
men det var ju INNAN jag upptäckte att jag gått upp i vikt!" -fräässs-

Min ilska varade dock bara i ett par sekunder.
För nog är det tanken som räknas...och jag hade ju tjatat om godis länge.
Så det var ju gulligt att han kom att tänka på det ett par veckor senare... -host-
Kanske han kommer med ett knippe morötter om ett par veckor
då han plötsligt kommer på att jag tjatat om att jag är tjock. ;)