Att ha en sambo kan beetyda många saker,
både bra och dåliga...

*Man får bättre självförtroende: Någon trivs med ditt sällskap.
*Man får sämre självförtroende: Man förlitar sig på den andra,
hjälps åt med diverse ting.
Små saker kan plötsligt bli för svåra på egen hand.
*Man är älskad: Någon behöver dig och din närhet.
*Man är hatad: Nerver blir lättare irriterade
när man lever så tätt inpå.
*Man får ett bättre ordförråd: Samtal kan föras bättre mellan 2 personer
än mellan en person och en vägg.
*Man får ett sämre ordförråd: Samtalen består oftast av påhittade
gulleord eller svordomar.
*Man får social stimulans: Det krävs 2 för tango...
*Man får ingen social stimulans: Det är lätt att hamna i soffpotatisfällan.

Trots allt negativt så kan inget slå lyckan att få ha någon att dela
vardag och fest eller sorg och glädje med.
Och visst kan det hända att jag blivit en aning bekväm
med det liv jag har.
Men jag trivs med det!

Jag slipper sitta själv framför en komedi och skratta.
Jag har alltid någon att prata med, oavsett om det gäller skvaller,
mensvärk, dammtussar eller dagens middag.
Jag har alltid någon som tröstar mig när jag inte orkar hålla masken.
Jag har alltid någon att äta middag med.
Jag har alltid någon att somna bredvid repektive vakna upp bredvid.
Jag har alltid någon!

Jag är dock fruktansvärt imponerad av alla som lever själva,
med eller utan barn och husdjur...
för att ni orkar vara så starka på egen hand.