Kl: 15.40 ringer jag Rob och meddelar:
-Nu sitter jag på bussen hem med ett leende på läpparna!
Det känns underbart att äntligen få se er igen,
så jag har bestämt mig för att andas lugnt och tänka positivt.
Denna resan kommer gå kanon bra!
Rob svarar lugnt:
-Vad skönt då älskling att du äntligen ska övervinna ångesten.
Jag är så glad för din skull, det kommer gå jätte bra.
Och om allt skulle skita sig så är det bara att ringa...det vet du.

Vi lägger på och jag lutar mig tillbaka i sätet.
Tittar ut på det soliga landskapet och drömmer om min gård.

Kl: 15.58
Paniken bryter sig loss ur mitt inre och börjar flyta upp till ytan.
Ångesten gör sig påmind och kväver mig sakta inifrån.
Svetten forsar, jag kippar efter andan...
Febrilt tittar jag mig omkring för att se om någon märker
att jag dör en långsam död.
Ingen tycks bry sig...tack och lov.
"Det är bara inbillning Jenny! Det är bara inbillning!"
försöker en liten del av min hjärna lugna mig.
"Andas...andas"
Jag tvingar mig själv att fokusera på landskapet, men det går för fort.
Hinner inte fästa blicken på något.
Ser plötsligt mörka moln och funderar på om det kommer bli regn.
Fantastiskt!
Ångesten försvann spårlöst och mina tankar fortsätter spinna på regnmolnet.

Kl: 15.20.
9 minuter kvar till nästa stad och ett byte till en annan buss.
Ångest och panik blandas i kroppen igen.
"Tänk om jag inte hittar nästa buss!? Vad gör jag då? Hjälp!!"
Jag tar upp biljetten och stirrar på avgångstiden för nästa buss,
stirrar på bussnumret, avgångstiden, bussnumret....
Hjärnan ber mig att sluta nojja.
"Titta ut! Fokusera på annat."
Jag tittar istället på damen i stolen framför.
Funderar på om hon alltid varit så krullig i håret eller om hon har permanentat.

Plötsligt stannar bussen och jag skyndar mig av för att hitta nästa buss.
Väskan är tung som bly och smäller så hårt in i benen
att jag känner mig som en bowlingkägla, när jag småspringer fram.
Jag finner avgångsplatsen men måste ändå fråga en förbipasserande
om det är rätt.
Hon bekräftar med ett leende.
Jag sätter mig på bänken och väntar...
med en smått psykisk störning av att pilla med fingrarna.

Allt mer folk börjar strömma till
och jag känner en panik över att kanske inte få plats på bussen.
Men bussen kommer och jag får en plats,
längst fram på en handikapp plats, för att slippa åksjukan.
Tanken om att en stackars gubbe med käpp kommer dralta in och ta min
plats ger mig ännu mer panik.
"Då kommer jag få stå och alla kommer stirra...
kanske jag hinner hoppa till en annan plats?"
Men innan jag hunnit resa mig så åker bussen mot nästa destination.
"Tack, tack, tack!"

Denna resan går något bättre i och med att jag sitter längst fram.
Då kan jag fokusera på vägen för att slippa ångest och panik.
Kanon!

Kl: 17.00. Paniken kommer igen då jag närmar mig nästa byte.
Denna gången till tåg.
Jag sliter upp biljetten.
Stirrar på avgångstiden, stirrar på tågnumret, avgångstiden, tågnumret...
Åksjuka framkallas genom att titta neråt,
Magen bubblar och munnen blir torr.
Det blir varmt och svetten börjar strömma fram.
Hjärnan tvingar mig att lägga ner biljetten och fokusera på vägen igen.
Jag tar djupa andetag samtidigt som jag försöker finna något att fokusera på.
En hund sätter sig upp i bilen framför och framkallar längtan
efter Bamse och Porthos.
"Äntligen ska jag få se dem igen!"

Bussen svänger in på stationen och jag reser mig hastigt från min plats,
blockerar gången när jag ska ta ut min tunga väska,
men skiter fullständigt i suckar och blängande blickar.
"Jag ska ut! NU!"
Småspringer igen och känner att jag redan fått blåmärken på benen
efter bowlingklotsväskan.
Ignorerar värken...hellre brutna ben än att missa tåget.

Väl inne på stationen finner jag spåret där tåget ska komma.
Underbart!
Jag slår mig ner på en bänk och andas lugnt och sansat.
Fylld av vålmående över att det är sista bytet hem.

Damen i högtalaren ropar upp att mitt tåg inkommer snart,
men hon säger ett annat spår...
"WTF!? Ska jag behöva gå till det spåret? Eller sa hon fel?"
Panik, panik, panik!!!
Jag släpar mig ut på darriga ben stirrar mot hållet där tåget ska komma ifrån
och bara hoppas på att hon sagt fel.
Ett gäng samlas runt mig och morrar högt:
-Det är bäst att hon sa fel! Annars hinner vi aldrig till nästa spår!
Puh! Jag lugnar ner mig vid tanken av att vi är fler som ska på samma.

Tåget kommer slutligen in på spåret där vi står
och alla pustar ut av lättnad.
Jag går in i "min" vagn och finner, efter ett mödosamt släpande
av den tunga väskan, min plats.
En ung man sitter vid fönstret och jag försöker med all min kraft att slänga
upp väskan på hyllan över honom.
Jag tar i så att jag nästan skiter ner mig,
men det återstår ändå någon millimeter för att den ska ta sig över kanten.
Innan jag ens hinner be om hjälp så erbjuder sig den unga mannen
att slänga upp väskan.
-Ja tack! Om du orkar, för den är bra tung.
säger jag med ett darrigt leende och skakig röst.
Han tar tag i väskan och gör ett kraftigt push.
Uppe!
Jag tackar åter igen och slår mig ner på min plats.
Fiskar upp vattnet i påsen jag har i knät och tar några hulkande klunkar.
Jag lutar mig tillbaka och finner mig utmattad efter all panik och ångest.
"Nu skulle jag kunna somna.." tänker jag för mig själv.
"Men eftersom jag är en snarkare så skulle jag aldrig låta det ske..."
istället tar jag upp boken jag lånat av min far och börjar läsa.

2,5 timmar senare stannar tåget på min slutstation.
Jag släpar väskan och mig själv ut och känner kylan slå emot mig.
Det är kväll och graderna har sjunkit en del sen jag började resan...
men det spelar ingen roll.
Inget kan ge mig panikångest nu.
Jag befinner mig i staden där jag bor och ska strax få återse mina kära.
Jag är äntligen hemma...jag är trygg.

Min vän tog med mig och Rob på ett studiebesök
i hennes systers slaktsvinstall.
Nya suggor som anlänt hade precis grisat.
(fått små kultingar)
Vi var förväntansfulla och intresserade men samtidigt
väldigt nervösa...
Varför ska 2 vegetarianer besöka ett ställe
där mängder av grisar föds upp för att bli mat?
Jo, därför att man ska kunna veta exakt hur det går till
och hur det ser ut.

Det första vi fick göra var att sätta på oss skyddskläder.
Ingen vacker syn. -host-
Dörrarna in till grisarna hade de numera låsta.
Pga. djurrättsaktivister...
Vännen låste upp dörren till barnkammaren och sakta smög vi oss in.
Att vi skulle vara tysta och lugna berodde på samma anledning som
för människor.
Mammor som föder eller precis har fött
vill ha lugn och ro med sina små.

I salen fanns ca 20 bås med en sugga i varje.
Många hade precis fått sina bäbisar men det fanns även en och annan
som strax skulle ha.
Vi lyckades tom komma in mitt i en förlossning!
(inga bilder på det dock... -urk-)
Den var däremot en aning komplicerad,
så det var tur att min vän fanns där
för hon var tvungen att dra ut den sista kultingen.

Vi besökte som sagt enbart barnkammaren.
Varför vi inte gick in till slaktsvinen berodde dels på att vi inte ville se,
men även pga. att min vän bekräftade bilden vi redan har i våra huvuden.
Trots att barnkammaren är den finaste avdelningen i slaksvinstallet,
mer halm, lugnt, inga avbitna svansar osv...,
så tycker jag personligen att båsen är alldeles för små.
Suggorna är så enorma att enbart när de ligger ner själva
så fyller de den lilla ytan som finns.
Hur blir det då inte med 8-15 kultingar extra i båset?

Att mammorna inte brydde sig om sina bäbisar hjärtskärande skrik
när hon lyckades lägga sig på dem,
är nästan förståeligt.
För vem skulle inte bli apatisk av att spendera sitt liv så där.
Bli befruktad, föda ungar, bli befruktad, föda ungar...
ca. 16 ggr om.
Griskultingarna ska vara glada över att min vän finns där och hjälper till ibland,
för bara på våran ca. 30 minuters långa rundvandring så lyckades hon
rädda livet på 2 kultingar som höll på att bli mos.
-ugh-

Under grisning har de normalt 2 anställda som hjälper till.
Men alla grisar föds som sagt inte samtidigt,
så när arbetsdagen är slut för de anställda,
då kvällen och natten kommer,
finns där ingen som kan eller vill höra kultingarnas skrik...
"Lite svinn får man räkna med."

Som avslut:
Jag är nöjd över att ha sett grisarna,
trots att jag fick ett par mardrömmar och lite ångest på köpet.
Om jag kunnat så hade jag tagit med mig varenda en hem,
men de håller sig inte små i evigheter och min lilla lya är redan för trång. :(

Jag finner det lugnande och allmänt "mysigt" att strosa runt i skogen
för att leta svamp.
Jag gläds även så i den grad att jag nästan ler och klappar händer
av förtjusning när jag väl finner ett par.
Men att få ihop en hög som ska rensas innan man kan få
äta allt det goda...det hade jag definitivt klarat mig utan!



Nåväl, hade jag vetat vad det matiga uttrycket är till:
"Vill man bli fin får man lida pin"
så hade jag sagt det nu.
För visst är det värt besväret när man väl får smaka svampen!

Morötter, lök och rödbetor skördas för fullt.
Men det är inte det enda som är klart för att ätas.
I växthuset växer fullt av tomater, gurka, sallad och olika bönor.

Dillkronor och västeråsgurka är något som
hela sverige vill ha nu.
Är det inte dill till kräftskivan så är det till att lägga in gurkan.
Och just det sistnämnda har jag fått äran att prova på
för första gången.
3 kilo gurka ligger numera skivade i en lag
tillsammans med dillkronor och senapsfrön.
Om en vecka är det premiär för provsmakningen,
och jag kan knappt bärga mig.
-spännande spännande-

Alla har vi olika alias och/eller bloggnamn.
Det kan vara allt från ett kärt gammalt smeknamn,
en förkortning till en uppmaning eller helt enkelt namnet på ens hobby.

Catti utmanade mig till att svara på denna  fråga...
vart ordet "Pansky" kommer ifrån.
Och nej det är inte en blomma
och det står inte heller för "gay" eller mes...
Svaret är tyvärr töntigare än så... ehm!

Jen, en förkortning på mitt riktiga namn Jenny.
Jag har alltid kallat mig Jen på olika bloggar,
communityn och andra it sidor.
Detta är alltså mitt nickname/alias men även ett smeknamn.

Pansky, är ett smeknamn som jag fick utav Rob en gång i tiden.
Varför ger man då sin flickvän ett namn som Pansky?
Svaret: (en aning patetiskt)
Jag har alltid varit ett fan av hotpants,
älskar dem, trivs i dem, äger mängder...
Jag trivs även bra i att strutta runt här hemma iförd endast dem och t-shirt.
Slapp som jag är...
(men jag kan påpeka att det oftast gäller sommaren,
för annars är jag en frusen människa)

Så en människa vid namn Jenny som trivs att tralla runt i hotpants
kan istället översättas till Pansky.
(på något klurigt vis som jag tror endast Rob kan lyckas med)
-host-

Crazy is as crazy does.
Det är så jag ser mitt liv,
man är lika galen som man gör sig.
Simpelt! -tss-


Nu utmanar jag alla som vill att berätta:
Hur fick/valde ni era alias eller bloggnamn?

Många är de som gnäller på djurättsalliansens chockerande bilder.
De fnyser över deras "inbrott" och kallar dem för ligister.
Men vem är egentligen boven i dramat?
Varför skrika om inbrott när det är något mycket värre som sker
med djuren på gårdarna?
Varför klaga när någon anstränger sig för att visa oss fakta
på hur världen egentligen ser ut för djuren?
Något de flesta av oss inte hade en aning om...

Vi borde istället vara tacksamma över att de faktiskt finns folk som visar
oss den rätta bilden av hur djurprodukter kommer till.
Vi borde hylla den lilla människan som orkar bevittna tortyren som sker.
Genom djurättsalliansens dokumentationer
har vi fått möjligheten att välja vad vi vill tro...
genom att bevittna det själva.

Minkarna i Sverige lever i fruktansvärda förhållanden.
Buren är inte större än en uppslagen kvällstidning.
Golv väggar och tak består av nät.
En mink vill simma, men farmen ger inte den möjligheten,
trots att Sveriges djurskyddslag säger:
"Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö,
och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa
och ger dem möjlighet att bete sig naturligt..."
Det står även att "de ska skyddas mot onödigt lidande..."

Minken får genomgå ett helvete,
enbart för att männsikan vill ha päls.
Är det verkligen så vackert?
Har vi inte kommit förbi den statussymbolen?
Vi lever på 2000-talet och är numera väl medvetna om att djur har känslor,
de känner smärta och de kan bli apatiska...
ändå så fortsätter vi att plåga dem.



År 2003 gav den statliga pälsdjursnäringsutredningen pälsbranschen
till 2010 på sig att komma till rätta med djurskyddsproblemen
inom minkuppfödningen.
Sju år senare kan vi konstatera att ingenting har hänt.

Vad har jorbruksministern till sitt försvar denna gång!?

Min arbetskamrat som hade den lilla fotoutställningen härom veckan,
har 2 grisar som hon avgudar mer än allt annat.
De är hennes skötebarn.
Hon föder dem, pysslar om dem och älskar dem
precis som en människa ska behandla sina djur....
som att de är en del av familjen.
Vore jag en gris så är det i hennes hem jag skulle vilja hamna.

Under fotoutställningen så var där 2 av hennes foton som jag och Rob
blev fullkomligt förälskade i.
På hennes grisar!





Bild 1: visar de två damerna då de fortfarande fick (nästan)
plats i lerbaljan de hade.
Nu är de dock så stora att de knappt får ner ett ben.
Därmed utformas numera en liten damm i deras hage.

Bild 2: visar de 3 små grisarna de var från början.
En kille och två tjejer slummrande tätt tillsammans.
Killen, Clintan, fick dock somna in alldeles för tidigt...

Dessa bilder har nu min arbetskamrat varit så snäll att skänka till oss.
Med motiveringen:
"Det är roligt om de får hänga någonstans där folk uppskattar dem."

Visst gör vi det! Vi älskar dem! -ler förtjust-