Kl: 15.40 ringer jag Rob och meddelar:
-Nu sitter jag på bussen hem med ett leende på läpparna!
Det känns underbart att äntligen få se er igen,
så jag har bestämt mig för att andas lugnt och tänka positivt.
Denna resan kommer gå kanon bra!
Rob svarar lugnt:
-Vad skönt då älskling att du äntligen ska övervinna ångesten.
Jag är så glad för din skull, det kommer gå jätte bra.
Och om allt skulle skita sig så är det bara att ringa...det vet du.

Vi lägger på och jag lutar mig tillbaka i sätet.
Tittar ut på det soliga landskapet och drömmer om min gård.

Kl: 15.58
Paniken bryter sig loss ur mitt inre och börjar flyta upp till ytan.
Ångesten gör sig påmind och kväver mig sakta inifrån.
Svetten forsar, jag kippar efter andan...
Febrilt tittar jag mig omkring för att se om någon märker
att jag dör en långsam död.
Ingen tycks bry sig...tack och lov.
"Det är bara inbillning Jenny! Det är bara inbillning!"
försöker en liten del av min hjärna lugna mig.
"Andas...andas"
Jag tvingar mig själv att fokusera på landskapet, men det går för fort.
Hinner inte fästa blicken på något.
Ser plötsligt mörka moln och funderar på om det kommer bli regn.
Fantastiskt!
Ångesten försvann spårlöst och mina tankar fortsätter spinna på regnmolnet.

Kl: 15.20.
9 minuter kvar till nästa stad och ett byte till en annan buss.
Ångest och panik blandas i kroppen igen.
"Tänk om jag inte hittar nästa buss!? Vad gör jag då? Hjälp!!"
Jag tar upp biljetten och stirrar på avgångstiden för nästa buss,
stirrar på bussnumret, avgångstiden, bussnumret....
Hjärnan ber mig att sluta nojja.
"Titta ut! Fokusera på annat."
Jag tittar istället på damen i stolen framför.
Funderar på om hon alltid varit så krullig i håret eller om hon har permanentat.

Plötsligt stannar bussen och jag skyndar mig av för att hitta nästa buss.
Väskan är tung som bly och smäller så hårt in i benen
att jag känner mig som en bowlingkägla, när jag småspringer fram.
Jag finner avgångsplatsen men måste ändå fråga en förbipasserande
om det är rätt.
Hon bekräftar med ett leende.
Jag sätter mig på bänken och väntar...
med en smått psykisk störning av att pilla med fingrarna.

Allt mer folk börjar strömma till
och jag känner en panik över att kanske inte få plats på bussen.
Men bussen kommer och jag får en plats,
längst fram på en handikapp plats, för att slippa åksjukan.
Tanken om att en stackars gubbe med käpp kommer dralta in och ta min
plats ger mig ännu mer panik.
"Då kommer jag få stå och alla kommer stirra...
kanske jag hinner hoppa till en annan plats?"
Men innan jag hunnit resa mig så åker bussen mot nästa destination.
"Tack, tack, tack!"

Denna resan går något bättre i och med att jag sitter längst fram.
Då kan jag fokusera på vägen för att slippa ångest och panik.
Kanon!

Kl: 17.00. Paniken kommer igen då jag närmar mig nästa byte.
Denna gången till tåg.
Jag sliter upp biljetten.
Stirrar på avgångstiden, stirrar på tågnumret, avgångstiden, tågnumret...
Åksjuka framkallas genom att titta neråt,
Magen bubblar och munnen blir torr.
Det blir varmt och svetten börjar strömma fram.
Hjärnan tvingar mig att lägga ner biljetten och fokusera på vägen igen.
Jag tar djupa andetag samtidigt som jag försöker finna något att fokusera på.
En hund sätter sig upp i bilen framför och framkallar längtan
efter Bamse och Porthos.
"Äntligen ska jag få se dem igen!"

Bussen svänger in på stationen och jag reser mig hastigt från min plats,
blockerar gången när jag ska ta ut min tunga väska,
men skiter fullständigt i suckar och blängande blickar.
"Jag ska ut! NU!"
Småspringer igen och känner att jag redan fått blåmärken på benen
efter bowlingklotsväskan.
Ignorerar värken...hellre brutna ben än att missa tåget.

Väl inne på stationen finner jag spåret där tåget ska komma.
Underbart!
Jag slår mig ner på en bänk och andas lugnt och sansat.
Fylld av vålmående över att det är sista bytet hem.

Damen i högtalaren ropar upp att mitt tåg inkommer snart,
men hon säger ett annat spår...
"WTF!? Ska jag behöva gå till det spåret? Eller sa hon fel?"
Panik, panik, panik!!!
Jag släpar mig ut på darriga ben stirrar mot hållet där tåget ska komma ifrån
och bara hoppas på att hon sagt fel.
Ett gäng samlas runt mig och morrar högt:
-Det är bäst att hon sa fel! Annars hinner vi aldrig till nästa spår!
Puh! Jag lugnar ner mig vid tanken av att vi är fler som ska på samma.

Tåget kommer slutligen in på spåret där vi står
och alla pustar ut av lättnad.
Jag går in i "min" vagn och finner, efter ett mödosamt släpande
av den tunga väskan, min plats.
En ung man sitter vid fönstret och jag försöker med all min kraft att slänga
upp väskan på hyllan över honom.
Jag tar i så att jag nästan skiter ner mig,
men det återstår ändå någon millimeter för att den ska ta sig över kanten.
Innan jag ens hinner be om hjälp så erbjuder sig den unga mannen
att slänga upp väskan.
-Ja tack! Om du orkar, för den är bra tung.
säger jag med ett darrigt leende och skakig röst.
Han tar tag i väskan och gör ett kraftigt push.
Uppe!
Jag tackar åter igen och slår mig ner på min plats.
Fiskar upp vattnet i påsen jag har i knät och tar några hulkande klunkar.
Jag lutar mig tillbaka och finner mig utmattad efter all panik och ångest.
"Nu skulle jag kunna somna.." tänker jag för mig själv.
"Men eftersom jag är en snarkare så skulle jag aldrig låta det ske..."
istället tar jag upp boken jag lånat av min far och börjar läsa.

2,5 timmar senare stannar tåget på min slutstation.
Jag släpar väskan och mig själv ut och känner kylan slå emot mig.
Det är kväll och graderna har sjunkit en del sen jag började resan...
men det spelar ingen roll.
Inget kan ge mig panikångest nu.
Jag befinner mig i staden där jag bor och ska strax få återse mina kära.
Jag är äntligen hemma...jag är trygg.