Ett svårt tema, då jag har flera personer i mitt liv
som jag anser vara de bästa vännerna.

Men som vinnare i kategorin "Den absolut bästa vännen"
måste jag säga: Malin!

Motiveringen lyder: (kopierat från ett tidigare inlägg)

"Denna unga kvinna är min syster, bästa vän och spegelbild.
Hon är den goda ängeln på min högra axel.
Mitt kött och blod samt en äkta tvillingsjäl.
Om en av oss gråter så gråter den andra.
Skrattar jag så skrattar hon.
Lider hon så lider jag.
Är den ena arg, så vet den andre med sig att hålla käft...
åtminstone tills ilskan lagt sig.

Hon är ett modelejon med samma temperament som djuret.
Med en ständigt förnyad garderob, det senaste inom "make up",
och med en attityd likt en härskarinna tar hon världen med storm.
Hennes ögon är så ärliga att de lyser i natten,
samvetet är lika rent som snö och hennes hjärta är så stort
att man även i de vildaste folkmassor, kan höra dess slag."

Hennes värderingar är enkla
men så djupt rotade att de aldrig skulle kunna rubbas.
*Familjen före allt.
*Sovmorgnar på hennes 2 lediga dagar i veckan.
*Alla djur är lika värda (om inte mer) som människan.
*Shopping.
Hennes motto lyder:
"Ett nytt köp i månaden bör man ha för att må bra."

Min syster är min bästa vän av den enkla anledningen,
att hon alltid, oavsett vad, finns där för mig!

Tekniskt sett så var dag 4 igår,
men den dagen var inte vidare bra....
därför kommer en uppdate om den idag. (när jag lugnat nerverna)

Dagen började kasst, när jag vaknat upp och insåg
att det var "den" tiden i månaden.
När den kvinnliga åkomman valt att inträffa...
Med smärtor i mage och rygg påbörjade jag min vandring till arbetet.
Efter att ha spenderat 30 minuter i rejäla munusgrader och genom iskalla vindar,
så upptäckte jag att det inte går att komma till jobbet utan förfrysningar
när man inte äger ett par rejäla vantar.

Arbetspasset pågick i ett sakta lunk och smärtorna blev bara värre.
Piller efter piller trycktes ner i halsen i hopp om att värken skulle avta.
Och visst gjorde den det...
men efter så mycket droger så hamnade jag istället i en egen liten lallovärld.
Dåsig och illamående kämpade jag mig genom dagen
med siktet inställt på soffan och en varm filt runt kroppen.

Så när eftermiddagsmörkret äntligen kom,
och det bara var 3 timmar kvar tills jag kunde masa mig hemåt,
dyker en kollega upp framför näsan med en lurig fråga.
Hon undrade om jag inte skulle vilja sluta nu, kl. 17:00 istället för 19:00.
Jag bildade ett frågetecken i hjärnan och började snabbt fundera på vad haken var.
Vanligtvis får man frågan omställd: Om man skulle vilja jobba längre...

Efter en lång funderare och många frågor ställda till min kollega,
så framkom det att det faktiskt inte fanns någon hake...
Det var ren vänlighet från hennes sida.
Vilket menas att detta var dagens höjpunkt!
Självklart tackade jag ja till att få komma hem till soffan tidigare.

Så efter en iskall promenad hemåt, slutade jag dagen slummrande i soffan,
omlindad av en filt (snarare ett täcke) och med en varm kissekatt på magen.

Efter att ha suttit klistrad framför datorn, stressad och med magont,
över att få in ett prov på maskinlära (vilket ska vara inne kl.00:00 inatt),
så vill jag säga att kärlek är min man, Rob...
Han bläddrade i böcker och hjälpte mig få klart provet som jag, slarvmaja,
helt och hållet missat.
Men kärlek är så mycket mer...

*Kärlek är konsten att tycka om någon precis som den är.
*Kärlek är att kunna väga "ge" och "ta", utan att det ena sviktar över.
*Kärlek är när man kan offra sig själv för att hjälpa någon annan.
*Kärlek är att kunna förlåta...
*Kärlek är när man älskar någon villkorslöst.

Kärleken kan ge dig pirr i magen och ett lyckorus i hjärnan,
men den kan även ge dig smärta när du förlorar någon nära.
Det är klumpen du har i magen när någon råkar illa
och det är längtan som suger i kroppen när du saknar någon dig kär.

Kärlek är en stark kraft som kan förgylla dina dagar,
eller driva dig till vansinne.
Det är något man absolut inte ska leka med,
den ska tas hand om och vårdas med omsorg!
För kärlek kan vara din kille/tjej, man/fru, hund/katt, vän eller till och med pryl...
men kärlek är även du!

och nej, det blir inte mycket "juligare" än så här i mitt hem:
*Amaryllis, bara för att.
*Hyacinter, för doftens skull.
*Ljus, de ger värme.
*Stjärna, mysig.
*Tomtar, söta.
*Adventsljusstaken (ej på bild)...ett måste!


Lussebullarna däremot kommer inte undan adventsfirandet...
*ler förtjust och smackar med munnen*

Trevlig advent önskas!

De vuxna, mina förebilder, mina hjältar!

Mina föräldrar är som vilka andra föräldrar som helst,
men ändå inte. De är unika!
Nää det är inte fjäsk, det är sanning.
Men visst, man får passa sig för vad man skriver i detta inlägg,
för jag vill ha dem kvar i mitt liv... Ehh!

Min lilla familj var en kärnfamilj fram till det att jag var 12 år fyllda.
Då hade de vuxna fått nog av varandra, eller med lite finare ord:
De hade då glidit så pass långt ifrån varandra
att en skilsmässa var oundviklig.
Till trots mot vad alla kan tro så tog jag det hela galant.
Jag hade ju numera 2 rum att fylla med saker. :)
Att de lyckades vara gifta så länge som de var (16 år)
är dock riktigt fascinerande.
De är nämligen precis så olika som eld och vatten.

Min mor har ett humör likt en vulkan.
Utan att veta om det och innan du hinner blinka så har hon bytt humör...
Blir hon arg så blir hon eld och lågor,
och man ska veta att man inte trampar henne på tårna ostraffat.
Men trots denna ilska hon bär på, och som allt för ofta kommer ut,
så är hon i grund och botten en liten ängel.
Hon är varm, vänlig, ödmjuk och förstående.
Vill man söka tröst och krypa upp i ett knä så är det henne man ska besöka.
Hon förstår mer än vad man tror...
kanske för att hon varit med om mer än vad man kan tänka sig om ens mor.
Har man facit i hand så blir det genast lite enklare att uppfostra en tonåring.

Att hon sen alltid har varit ett skyddshelgon åt djur i alla skepnader
gjorde även mig och mina syskon till nördiga djurvänner.
Vi ville plocka in vartenda litet sötsak som gått vilse eller skadat sig
och vi skriker lika högt som henne så fort vi ser ett djur fara illa!
Nu går förvisso inte vi lika långt som henne.
Dvs. ha kråkor och skator till kompisar som följer med på promenader...
eller står på balkongen och vrålar..
*host*

Min mor är även en samlare.
Vilket märks direkt man gör entré i hennes hem.
Loppisfynd efter lopisfynd pryder lägenheten högt och lågt.
Soffan får gärna bestå av en gammal hörnsoffa
tillsammans med omatchande fåtöljer.
Tavlor finns det så många av att en del får trängas på hyllorna
med diverse porslinsdjur.
Det är som att vara mitt i ett museum,
där varje liten pinal utgör ett minne av hennes liv.
Men trots loppiskänslan så är inte hennes hem spretigt och osammanhängande.
Det är istället varmt, mjukt och mysigt.
Att sitta i soffan mitt bland de udda kuddarna ger en välbehaglig ro och trygghet.
Slutligen:
Min mor är en krambjörn man ej bör reta,
som med öppna armar välkomnar alla in i sitt varma hem!

Min far är lugnet själv.
Han tar hand om allt och lite till och gör det snabbt och smidigt.
Han är klippan man kan sitta på mitt i de stormande vatten...
och ändå känna sig trygg.
Det finns inget problem han inte kan lösa.

Men han är även den stressiga, välorganiserade, hurtiga mannen.
Han som lever som om det inte fanns någon morgondag,
och han som ger allt för vad han brinner för.
Han bakar, lagar mat, tvättar, stryker skjortor och städar
med ett leende på läpparna.
Samtidigt som han tacklas med att få in spinning, golf, flickvän, barn,
vänner och hockey bockey i almanackan.
Jag behöver väl inte ens nämna att han lyckas med allt
plus några halvtimmes långa bad in imellan...?

Min far är alltå mer lagd åt det pedantiska hållet.
Hemmet är välorganiserat.
Där finns inte en enda sak som inte bör finnas där.
Enkelt och stilrent...inga krusiduller.
Men det gör inte hans hem kallt och ovälkommet, likt ett sjukhus
eller en tandläkarmottagning.
Man får istället en sansad tillvaro, ett ställe där ögon och hjärna kan vila.
Han är även en så pass bra far att han kan låta vansinnet styra för en stund,
bryta några regler och röra till det i hans prydliga liv för sina barns skull.
Behöver någon av oss ungar plötsligt ett ställe att slagga ett par månader
så släpar han gladeligen upp halva lägenhetens innehåll på vinden
för att göra plats åt sina avkomlingar.
Han är givmild, hjälpsam och snäll.
Tryggheten personifierad.
Slutligen:
Min far är en stöttepelare stark nog att bära alla ens problem på sina axlar,
och han skulle göra det med ett leende av kärlek!

De säger att man inte kan välja sina föräldrar,
men om så var fallet, att det faktiskt gick,
så hade jag valt precis de jag har....
Kärlek!

Jag, Jen aka Pansky, föddes i januari -83,
vilket menas att jag idag är över 25 år och därmed i nedbrytningsprocessen...
Strax efter min födsel kom min syster och några år efter det även min bror.
Jag är alltså den äldsta av 3 barn och därmed den som ska agera mognast.
Vilket jag gjorde de första åren av mitt liv.

Min syster och min bror var det klassiska syskonparet,
ständigt retandes och bråkandes.
Jag var den som alltid fick sitta i mitten
för att sära de båda åt.
Något som inte alltid var populärt från min sida...
Att ducka för nävar, hot och glåpord
kan bli en aning tröttsamt.
Vi alla 3 växte dock upp förr eller senare
och kom till att bli bästa vänner.

Mitt liv fram till nu har varit ganska normalt...
om jag får säga det själv.
Tonåren innehöll vad de flesta upplever
under de mest kritiska åren av sitt liv.
Glädje och sorg, kärlek och krossade hjärtan.
Pojkar och vänner som kom och gick samt ett och annat smakprov på alkoholen.
Kanske även ett par för många klunkar av det goda...*host*

Att finna sig själv och veta vad man skulle göra med sitt liv har tagit många år
och en hel del flyttande fram och tillbaka.
Första gången jag försökte flyga på egen hand var vid 17 års ålder.
Jag trodde jag var vuxen och kunde ta hand om mig själv...
Detta resulterade i ett par flyttar fram och tillbaka från "barndomshemmet",
då det visade sig att jag inte alls kunde stå på egna ben än...

Nu däremot vågar jag påstå att jag funnit mig själv
och äntligen har lyckats bygga upp mitt egna hem.
Jag bor med mannen jag älskar, sen 6,5 år tillbaka.
Jag har 4 små barn i formerna av 2 katter och 2 hundar.
De är mitt liv och allt jag lever för...


Då jag är en rastlös själ så har jag många fritidsysslor,
de behövs för att hålla kroppen och psyket stabilt.
*Pysslare:  klipper och klistrar, stickar och syr eller målar.
*Njutare: bakar och laga mat eller göra min egen sylt och marmelad.
*Tänkare: lägger gärna 3000 bitars pussel eller spelar något brädspel.
Någon gång i veckan masar jag även iväg mig för ett svettigt träningspass.
(inget som står högst upp på favorit listan)
Film är en drog för både mig och mannen.
När vi inte orkar socialisera oss (vilket sker alltför ofta)
tittar vi gladeligen på någon ny eller gammal rulle.
Ett perfekt sätt att få komma bort från stressen och alla måsten.

Jag har jobbat som servitris och cafébiträde
men arbetar nu med växter i en blomsterhandel.
Jag trodde detta var mitt kall och har kört i den banan i 7 år.
Fram till det att jag en dag blev vegetarian...
Längtan att få odla sina egna grönsaker blev då till en dröm som måste uppfyllas.
Därför pluggar jag nu lantbruk på halvtid, hade tjänstledigt i 6 månader
för att praktisera bonde och ska ha en egen gård innan 2011 är slut.
Drömmar är till för att uppfyllas och det är precis vad jag ska göra med min!
Ett plus är att mannen i detta hem känner precis likadant.
Vi kämpar tillsammans och kommer lyckas tillsammans...
*håller tummarna*



Är du mer nyfiken på mig och mitt liv
så finns det info under länkarna med figurer på längst upp på denna sida.

Detta är ingen "vanlig" lista, det är en lista man ska följa i 30 dagar.
Ett ämne varje dag man ska blogga om.
Perfekt om man har bloggtorka lite titt som tätt! :)
Men jag minskar dock listan en aning...till 20...ehh!

Dag 1 – Om mig. 
Dag 2 –Mina föräldrar
Dag 3 – Vad är kärlek.
Dag 4 – Min dag.
Dag 5 – Min bästa vän.
Dag 6 – Ett ögonblick.
Dag 7 – Min tro.
Dag 8 – I min handväska.
Dag 9 – Mina syskon.
Dag 10 – Den här veckan.
Dag 11 – Mina drömmar.
Dag 12 – Mitt favoritminne.
Dag 13 – Detta ångrar jag.
Dag 14 – Ett annat ögonblick.
Dag 15 – Det här upprör mig.
Dag 16 – Det här får mig att må bra.
Dag 17 – Mina rädslor.
Dag 18 – Min favoritplats. 
Dag 19 – Det här saknar jag.
Dag 20 – Mina ambitioner.


Listan är stulen från Mustica och whatthefuck

Nu när Rob inte har något PS3 så släpps det självklart mängder med nya tv-spel.
Varje gång en trailer visas, vrålar han så högt att både katter, hundar och jag
försöker trycka in oss under sängen av rädsla...

De sa att det kunde ta 6 veckor att åtgärda problemet
och vi är nu inne på sjätte veckan
så det är bäst att han får det tillbaka innan veckan är slut...
för annars vågar jag snart inte vistas i samma stad som den mannen.
Gulp!

Jag har faktiskt aldrig sett The Breakfast Club tidigare,
vilken kan tyckas underligt då den är hyllad och älskad av mängder.
En film man måste ha sett med andra ord...
Så jag tog tag i saken och gav den en chans...

och jag fullkomligt älskar filmen!
Den är vacker, sorglig och komisk.
Den visar hur det är att vara tonåring och genomlida skolåren.
Är du inte tillräckligt populär, cool eller snygg för att vara med i gänget
så är det bäst för dig att du är tillräckligt galen för att man ska tycka du är knäpp
och lämnas ifred.
För alla andra är mobbning och misär bara förnamnen.

Genom att slänga ihop dessa olika karaktärer i ett och samma rum i en hel dag
så kan man dock komma igenom ytan och in i själen på individerna.
John Hughes som både har regisserat och skrivit filmen
har lyckats visa hur man når fram till hjärtat...
Hur man övervinner rädslan för att faktiskt tycka om en person
som är helt annorlunda än sig själv...
genom att bara öppna sig och prata.

Jag är en av de 10 finalisterna i Whattefuck´s tävling.
*happy happy happy*

Röstningen pågår till den 26.de november, så skynda in och rösta,
på mig!!! ;)

Rotfrukter rostade i ugn serverat med svarta bönor och pepparsås



Det kanske inte ser mycket ut för världen men det gjorde riktigt gott i magen.
Snabb, enkel och lättlagad mat...precis som det ska vara!

Ingredienser:
*4 st morötter
*1 st medelstor kålrot
*10-12 st potatisar
*4 st stora rödbetor
*2 st burkar svarta bönor
*malen oregano
*salt & peppar
*olivolja

Sås:
*2 st matlagningsgrädde (havrevarianten används här)
*1-2 st lök (finhackad)
*3 tsk grov senap
*1-2 msk svart vinbärsgelé
*1 krm chilipulver
samt peppar efter smak

Skala och skär rotfrukterna i bitar. Lägg dem i en långpanna/ugnsform,
salta, peppra och ringla över olivolja.
Rör om!
Ställ in i ugnen på 225 grader i 40-60 min.
Rör om då och då.

Lägg den hackade löken i en gryta och fräs till det mjuknat en aning.
Häll på matlagningsgrädden, rör om.
Blanda i resten av ingredienserna och låt sjuda i några minuter.

Skölj bönorna, ta fram rotfrukterna, ställ av såsen och servera allt på tallrikar.
Tadaa! Dinner is ready!

Jon Rafman har med "The Nine Eyes Of Google Street View"
samlat ihop några ögonblick som fångats helt slumpmässigt
från världens gator via google street view.

Några av mina favoriter är dessa:
Sorgliga, hemska och vackra...

Vinnare av People´s choice award blev:
Wang Shuai från China


Bild från: Fur Free Alliance

För fler vinnare från bla. de olika regionerna, klicka här!

Så var det åter igen dags att trimma Porthos
Lagom innan snön kommer på riktigt
och sätter sig som stora bollar i pälsen.
Vanligtvis gör jag denna proceduren själv, med trimmer och sax...
men eftersom min rygg bryts på mitten
efter de 2 timmar denna procedur tar,
så bestämde jag mig senast att låta någon annan sköta detta,
mot betalning.

När jag då idag påtalade att vovven börjar bli lite väl långhårig,
och att det nu är dags att boka en tid....
så säger mannen i hemmet:
"Varför slösa pengar på det? Vi kan väl ordna det själva?
Om vi båda hjälps åt så går det på nolltid."
Visst, dum som jag var så accepterade jag förslaget
och vi båda satte igång med klippningen.

1 timme senare.
Hårtussar flyger runt, golvet är täckt av en hårig matta
och Porthos snarkar för fullt.
(han blir ordentligt avslappnad när han blir ompysslad)
Själv sliter jag med saxen i vovvens päls, lyssnar på en gnällig man
och stressar mig svettig.
Endast halva kroppen är klar och Rob tjuter redan som en liten skitunge.
"Ugh! Vad tråkigt! Det här tar ju hela daaan! Är han inte klar snart?
Jag är uttråkad!!!"
Humöret sjunker till botten och tillslut vrålar jag tillbaka:
"Men skit i´t då! Gå och gör något annat så jag kan få koncentrera mig!"
-spott & fräs-
Mannen går gladeligen iväg för att träna och jag fortsätter klippandet.

Ytterligare 1,5 timme senare.
Ryggen är bruten och kläderna är fulla av stickiga hårstrån,
men Porthos är överlycklig för den nya "lätta" frisyren.
Fjunig som ett lamm.
Mannen kommer in genom dörren och säger till Porthos:
"Nä men, så sööt du blev då!"
Han tittar på mig och ler med hela ansiktet...
något leende får han dock inte tillbaka.
Jag ger honom en iskall blick och muttrar för mig själv:
"..om vi båda hjälps åt...yeah right!?
Förbaskade, jä*la..."

Nästa gång ger jag gladeligen ett par hundra för att slippa bryta ryggen av mig!


Fotnot: Stackarn fick ett par kala fläckar som ett resultat av en stressad Jen
med saxen i högsta hugg.
Som tur var inte hela vägen in genom huden...

Hur kan man vara så trött som jag är, var eviga dag?
Eller rättare sagt svårväckt.
För efter att jag väl har lyckats släpa mig ur sängen
så är ögonen vakna och fokuserade.

Jag ställer totalt 2 st väckarklockor och 2 st mobiler,
men likt förbaskat så hör jag inte ett pip.
Jag vaknar ca 45 min till 1 timme efter att väckarklockorna börjat ringa...

Många kan tänka sig att jag saknar något viktigt i kroppen
med tanke på vegetarianismen.
Men, jag var inne hos läkaren på en ordentlig koll i september,
och en tidigare i maj...
Inget saknas. Allt är ok!

Så vad ska jag göra?
Sker det ingen förändring snart så kommer jag ju bli vräkt!
-panikslagen-

Min frånvaro de senaste dagarna har berott på ytterligare en tripp till skolan.
En tripp som inte var alltför lätt...

Tåget rullade ut från staden kl.06:00,
marken glittrade av frost och mörkret låg som ett tungt täcke över.
Inget ljud, ingen rörelse... allt var tyst.

Kl. 07.30.
Jag lyfter ögonen från boken och för blicken till tågets fönster.
Förvånat ser jag att marken inte längre är vit av frost,
den har istället fått ett tjockt lager snö över sig.
Om snöflingorna virvlar sakta från himlen eller ej är däremot svårt att avgöra.
Med tågets hastighet ser det mest ut som om en massa vita prickar
störtdyker mot backen.

Klockan slår 08:00 och tåget rullar in på stationen
där byte till buss ska ske.
Jag hoppar av tåget och befinner mig plötsligt i en vägg av snökaos.
Iskalla vindar fyller lungorna och jag får kippa lite lätt efter andan.
Snöflingorna som yr runt landar både i ögonen och på halsen innanför jackan,
smetar ut mascaran och gör mig iskall...
Stirrande ner i backen med ett fast grepp runt kragen till jackan
släpar jag mig själv och packningen mot bussen.

Under bussturen mot skolan får snökaoset en ytterligare skjuts i baken
och ger en storm som heter duga.
Allt eftersom jag närmar mig min slutdestination,
dyker det upp fler och fler avkörningar.
Bussar och lastbilar står stilla mitt i vägen,
alldeles för tunga för att ens ta sig uppför den minsta lilla backen
i halkan som uppstått.
Vansinnigt många bilar ligger i diket eller är strandsatta på mittrefugen.
Men det värsta var alla ambulanser som körde fram och tillbaka
i ilande fart.
Det var en olyckornas dag!
Trots detta så kan jag inte låta bli att fundera över kommentaren
som en polisassisten gav:
"Det verkar som om folk blir lika förvånade
över att vintern kommer varje år..."
För visst borde man vara lite bättre förberedd? Eller?

Snöovädret till trots så lyckades "min" busschaufför att hålla sig på vägen
hela resan.
Och inte kom jag försent heller...
Vägar stängdes av precis efter att vi passerat.
Puuh!
Om 3 veckor är det dags för sista träffen och därmed "student".
Lovely!
Hoppas bara att sj klarar vinterns påfrestningar denna gång...
Gulp!

Solen skiner, himlen är blå och vi bestämmer oss för att ta en promenad med de fyrbenta.
Hundarna älskar frosten på marken...de rullar sig, studsar runt och leker ta fatt.
Jag märker att barnet som gömts undan långt inom mig sakta smyger fram.
Leklusten tar över och jag kan inte hejda mig.

Jag rusar in med en väldans fart, mitt i buset, skrattande och tjoande.
Bamse rusar iväg med en pinne, Porthos jagar Bamse och jag jagar Porthos.
Livet är underbart i hela 10 minuter...
dvs tills jag frustande och flåsande går ur leken och fram till Rob.
Lutandes mot hans axel och kippande efter andan pustar jag fram:
"Ugh! Tänk att lite bus kan få mig så andfådd och sliten.
Det känns som om benen ska brytas så fort jag börjar springa..."

Rob tittar på mig med allvar i blicken, suckar och säger:
"Mmm, din kropp håller på att brytas ner.
Det är det som sker när man passerat 25 år,
komposteringen har börjat..."

Ehh, jo man tackar...
Nog för att jag vet att jag behöver träna kroppen,
gärna oftare än 1 gång i månaden,
men vad f*n...han behöver ju inte vara så brutal!?
Med andra ord så kommer jag alltså vara en jordhög innan jag fyllt 30.
Great...

Eftersom jag nu har gått tillbaka till mitt gamla jobb
och arbetet med blommorna,
så kunde jag inte motstå att redan på första dagen köpa med något hem.
Allt slit bland grönsakerna har fått mig att tappa greppet över blommorna...

Juletiden närmar sig med stormsteg,
och därför fick det bli 2 st julblommor som följde med mig hem.
Faktiskt den enda sortens julblomma jag tycker om...
Amaryllisen!
Lökarna är planterade och snart (om ca 6-8 veckor) kommer de blomma. :)

När jag ändå var i full gång med att sprida jord över golvet
så passade jag på att pyssla om mina köttätande växter...
eller rättare sagt den enda som återstår.
Ny jord, ny mossa och en ny kruka kommer göra susen!
Synd bara att det söta lilla växthuset inte kommer till användning...

Chilin jag skördade för någon dag sedan skickades in i ugnen för att torkas.
Efter torkningen stängde jag av ugnen men lät plåten med chilis ligga kvar inuti.
Jag tänkte: "Tar det sedan..." men glömde självklart av det.

Så igår kände Rob för att baka bröd
och satte därmed på ugnen på 250 grader,
för att värma upp den till det att brödet jäst färdigt.
Han glömde dock att titta i ugnen innan han satte igång den...
Resultatet:

Kolsvarta chilis, rök i hela lägenheten och en stickande, retsam lukt
som fick oss att hosta och nysa hela kvällen...

Nåväl, brödet som Rob fick bakat tillslut, smakade jätte gott!

Min kära vän Sandra frågade vad jag har för mål i livet,
vad jag vill ha gjort innan jag dör...
Jag funderade 3 sekunder och sa sedan:
"Inget speciellt...förutom att jag ska ha en gård. Själv då?"

Hon funderade knappt en tredjedels sekund innan detta flög ur munnen:
"1: Jag ska trycka ur en tandkrämstub över badrumsspegeln...
eller en kaviartub, det duger lika bra.
2: Jag ska vrida hölastaren mot grannen så att höbalarna flyger in till honom,
när han bara sitter där och slappar i solen...
3: Jag ska peta en älgkalv på mulen.

Min haka hänger ner till knäna....
"Jaahaa!" får jag ur mig till sist
"Men det var ju riktigt bra mål i livet, de lär du ha ordnat snart...ehh!"

Vad som försigår i hennes hjärna är ett mysterium,
men en sak är säker, hon får mig alltid att förbryllas...på ett bra sätt. :D

...så kan det vara dags att börja städa. Ehrm!
Men först ska jag plocka av den sista skörden chili.

Vanligtvis brukar vi spara ett par chiliplantor, men detta året var jag visst lite för sen.
Jag tror alla redan är dömda att åka i soporna...