Många är de som gnäller på djurättsalliansens chockerande bilder.
De fnyser över deras "inbrott" och kallar dem för ligister.
Men vem är egentligen boven i dramat?
Varför skrika om inbrott när det är något mycket värre som sker
med djuren på gårdarna?
Varför klaga när någon anstränger sig för att visa oss fakta
på hur världen egentligen ser ut för djuren?
Något de flesta av oss inte hade en aning om...

Vi borde istället vara tacksamma över att de faktiskt finns folk som visar
oss den rätta bilden av hur djurprodukter kommer till.
Vi borde hylla den lilla människan som orkar bevittna tortyren som sker.
Genom djurättsalliansens dokumentationer
har vi fått möjligheten att välja vad vi vill tro...
genom att bevittna det själva.

Minkarna i Sverige lever i fruktansvärda förhållanden.
Buren är inte större än en uppslagen kvällstidning.
Golv väggar och tak består av nät.
En mink vill simma, men farmen ger inte den möjligheten,
trots att Sveriges djurskyddslag säger:
"Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö,
och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa
och ger dem möjlighet att bete sig naturligt..."
Det står även att "de ska skyddas mot onödigt lidande..."

Minken får genomgå ett helvete,
enbart för att männsikan vill ha päls.
Är det verkligen så vackert?
Har vi inte kommit förbi den statussymbolen?
Vi lever på 2000-talet och är numera väl medvetna om att djur har känslor,
de känner smärta och de kan bli apatiska...
ändå så fortsätter vi att plåga dem.



År 2003 gav den statliga pälsdjursnäringsutredningen pälsbranschen
till 2010 på sig att komma till rätta med djurskyddsproblemen
inom minkuppfödningen.
Sju år senare kan vi konstatera att ingenting har hänt.

Vad har jorbruksministern till sitt försvar denna gång!?