Jag är en person som lider av panikångest i alla dess slag.
Agorafobi, separationsångest, cellskräck, social fobi kalla det vad du vill.
Panikattackerna är desamma och en del av vardagen.

Tvångsmässig störning:
Detta kan orsakas av de mest patetiska små saker som tex:
När vi ska titta på en film tillsammans
så kan jag absolut vilja se just den vi tänkt från början...
men när tiden väl är inne för att börja titta kan jag helt utan "anledning"
få för mig att jag inte alls vill se denna filmen.
Åtminstonde inte vid det tillfället.

Ångest och panik kan plötsligt spolas över kroppen i all hast
och jag kan då inte  under några som helst omständigheter
se just den filmen.
Det spelar inte heller någon roll vad det är för film...
Thriller, skräck, komedi eller drama...same shit!
Det måste vara en film jag helt enkelt känner för...
någon som godkänns av min hjärna, kropp och sinne.

Denna panikångest kan även komma om vi ska
göra något tillsammans, bara jag och Rob.
Som tex:
Ska vi gå på promenad i skogen kan jag då absolut inte göra detta,
utan måste gå på området.
Har vi bestämt oss för att äta tex. pannkakor
kan jag plötsligt få för mig att jag inte vill detta...
det måste då bli något annat eller inget alls.
Denna störningen kan även kallas ego.
Jag tror dock att detta är den undermedvetna delen av mitt ego.
Den så kallade skuggan....

Social fobi.
Paniken kan även komma krypandes när vi ska ut och roa oss...
oavsett om det är hem till vänner, på bio eller till krogen.
Allt kan vara perfekt fram till den sista halvtimmen innan vi ska åka.
Kommer paniken då finns det knappast något att göra.
Inget och ingen kan få mig att gå utanför hemmets dörr.
Hela kroppen låser sig och jag blir oflyttbar.

Om det är själva tanken på att vara social med folk man känner/inte känner,
nya ansikten som stirrar eller att jag bara inte vill... vet jag inte.
Oavsett så är det sällan jag tar mig iväg.

Separationsångest.
Denna paniken är den värsta och kommer så fort jag ska åka bort.
Det kvittar om det är kurs, mässa eller nöje.
Först kommer oron över hela proceduren att lämna nära och kära...
att helt enkelt sitta, gå och stå alldeles själv.
Oro blandas med panik över hur det kommer gå.
Ska jag tappa andan av oro, sprängas av stress,
bli galen av ångest eller dö av panik?
Skakningar, hyperventilation och svettningar leder oftast till
att jag ger upp.
Jag går av buss/tåg oavsett vart jag är.
Jag struntar i mötet.
Jag hoppar över problemen en stund...
får dem att försvinna genom att försvinna själv.

När saker och ting inte blir som man tänkt, inte klatchar...
blir man stressad och irriterad...
Vilket gör både mitt liv och alla andras i min närhet till en enda röra.
Men trots alla brister och fel jag har finns det familjemedlemmar,
arbetskamrater och vänner som fortsätter kämpa.
Som orkar leva med mig, hjälpa mig, stötta mig och knuffa mig i rätt riktning.

Att sen Rob orkar fortsätta när han lever tätt ihop med mig är ett under.
Detta gör honom till en ängel, hjälte och livvakt.
Han är helt enkelt mitt ALLT!
"Om man verkligen älskar någon så gör man allt för denne"...
och jag lovar både honom och alla andra stöttepelare i mitt liv
att jag ska göra allt för att lindra de helveteskval de genomlider
pga min sabbade hjärna....

Ju mer jag tvingar mig själv att göra om det jag inte gillar,
desto mer resultat i ger det.
Jag vet att jag förr eller senare kommer klara av alla dessa påfrestande moment av livet i vardagen.

"Övning ger färdighet"

Lyssnar på: Disturbed-Down with the sickness