Babyboom! All over again...
Well, spelet är kanon!
Visserligen inget jag kommer sitta och spela,
men skoj att titta på när babe trixar sig fram i N Y´s värld.
Barnafebern har slagit till igen.
Förra året var det L, J och A som "konstigt" nog lyckades bli på smällen samtidigt, alla 3.
"Likt ett virus tar det sig fram..."
För en månad sen var det den vackra, underbara, unika Karro
som ploppade ut en småtting.
En liten kille....
Den sista personen i världen som skulle stiga upp på mamma platån.
Hon var så säker på att jag skulle vara först.
Ist blev det hon som slog mig.
Sheisse!
Nåväl, tro inte att jag inte skulle kunna hitta en jämlike till.
En som inte vill ha barn förrän om ett par år.
Någon som tycker likadant om mammarollen.
En som trots allt det gulliga och mysiga folk pratar om,
lyckas se bortom...
till allt det där bökiga, jobbiga och skrikiga.
Hon var nog till och med snäppet värre än mig.
Trots allt detta jag trodde vi åstadkommit som vänner i ett par år,
så blir kvinnan gravid!?
Vart finns hoppet och tilliten kan undras?
Hur kan hon svika mig sådär....?
Varför går hon och planerar att ploppa ut en unge
utan att ha frågat mig om lov?
Skämt åsido.
Förra fredagen födde Becca en välskapt liten pojk.
Det gulligaste och raraste lilla ting jag skådat.
För att inte tala om henne.
Så som hon såg på babyn....hennes skapelse...jisses!
Om man så bara kunde beskriva
en mammas kärlek för sitt barn i ord.
Det skulle bli för överväldigat för denna värld.
Han var dock väldans lik far sin...det vackra till trots.
Så här behövs inget faderskapstest minsann.
En babyboom kommer alltid i 3....även denna gång.
Den som sist ploppade ut var Ella.
Tack vare henne har Rob nu blivit farbror.
Detta lilla barn och hennes framtid är det man skulle tro mest på.
Hennes föräldrar M och J har allt man kan tänkas behöva inför ett föräldraskap.
De har båda jobb, en fin utbildning och pengar.
De har gjort det mesta i livet...och lite till.
De har byggt säker och stadig framtid,
tillsammans med kärlek.
Men "man ska inte ropa hej...",
deras ekonomi, kärlek och erfarenheter
behöver inte ha ett skvatt att göra med bra föräldraskap.
L födde mitt i livets värsta svacka.
En svacka oerhört svår att ta sig upp ur.
Hennes liv, förhållande och barn
var dödsdömt av alla runt omkring.
Ingen hade minsta lilla hopp eller tro att avara för henne.
Kanske var det där som hon fick kraft.
Att få kunna bevisa världen vad man går för.
Hånflinet man kan ge efter dem som inte trodde på en.
Själva tanken av att kunna stå på egna ben är i sig tillräckligt lockande,eller bara av att se barnet...
Att man håller i ett liv.
Du bestämmer vad som händer med det.
Du är Gud!
Hon och E lever nu ett kanon liv tilsammans med en ny fadergestalt,
en underbar sådan...som vet vad kärlek är värd.
En som vet att man tar vara på det man har.
Så...nu har även lilla rara, söta, tokiga E gått och blivit "tjockis".
Hon som jag trodde var "min".
Lika psykiskt förstörd, lika sjuk i tankarna, lika galen i sättet,
lika barnslig, lika missfitted, lika..... svart.
Hon har nu gått och blivit normal, vuxen, seriös
och anpassats till livet.
Trots detta är hon unik.
För oavsett vad hon gör, med vem eller hur...
så kommer hon alltid vara samma lilla E.
Min änglavän, själsfrände, djävulskamrat och lallo.
Den jag älskar mest av allt.(näst efter hundar och Rob..ehh)
Den jag avgudar för sin magnifika styrka.
Den som alltid orkar lyssna, prata och finnas där för mig.
Och innerst inne vet jag
att hon fortfarande kommer vara lika psycho,
så helt ensam är jag inte...-hånflin-
Oavsett hur liven ter sig för alla underbara vänner
och deras nyfödda.
Så vet jag att de kommer ge all kärlek de har,
och lite till, för sina små,
och de kommer för alltid att vara de bästa vänner man kan få.
Ni är guld värda!
Love/ Jen
Visserligen inget jag kommer sitta och spela,
men skoj att titta på när babe trixar sig fram i N Y´s värld.
Barnafebern har slagit till igen.
Förra året var det L, J och A som "konstigt" nog lyckades bli på smällen samtidigt, alla 3.
"Likt ett virus tar det sig fram..."
För en månad sen var det den vackra, underbara, unika Karro
som ploppade ut en småtting.
En liten kille....
Den sista personen i världen som skulle stiga upp på mamma platån.
Hon var så säker på att jag skulle vara först.
Ist blev det hon som slog mig.
Sheisse!
Nåväl, tro inte att jag inte skulle kunna hitta en jämlike till.
En som inte vill ha barn förrän om ett par år.
Någon som tycker likadant om mammarollen.
En som trots allt det gulliga och mysiga folk pratar om,
lyckas se bortom...
till allt det där bökiga, jobbiga och skrikiga.
Hon var nog till och med snäppet värre än mig.
Trots allt detta jag trodde vi åstadkommit som vänner i ett par år,
så blir kvinnan gravid!?
Vart finns hoppet och tilliten kan undras?
Hur kan hon svika mig sådär....?
Varför går hon och planerar att ploppa ut en unge
utan att ha frågat mig om lov?
Skämt åsido.
Förra fredagen födde Becca en välskapt liten pojk.
Det gulligaste och raraste lilla ting jag skådat.
För att inte tala om henne.
Så som hon såg på babyn....hennes skapelse...jisses!
Om man så bara kunde beskriva
en mammas kärlek för sitt barn i ord.
Det skulle bli för överväldigat för denna värld.
Han var dock väldans lik far sin...det vackra till trots.
Så här behövs inget faderskapstest minsann.
En babyboom kommer alltid i 3....även denna gång.
Den som sist ploppade ut var Ella.
Tack vare henne har Rob nu blivit farbror.
Detta lilla barn och hennes framtid är det man skulle tro mest på.
Hennes föräldrar M och J har allt man kan tänkas behöva inför ett föräldraskap.
De har båda jobb, en fin utbildning och pengar.
De har gjort det mesta i livet...och lite till.
De har byggt säker och stadig framtid,
tillsammans med kärlek.
Men "man ska inte ropa hej...",
deras ekonomi, kärlek och erfarenheter
behöver inte ha ett skvatt att göra med bra föräldraskap.
L födde mitt i livets värsta svacka.
En svacka oerhört svår att ta sig upp ur.
Hennes liv, förhållande och barn
var dödsdömt av alla runt omkring.
Ingen hade minsta lilla hopp eller tro att avara för henne.
Kanske var det där som hon fick kraft.
Att få kunna bevisa världen vad man går för.
Hånflinet man kan ge efter dem som inte trodde på en.
Själva tanken av att kunna stå på egna ben är i sig tillräckligt lockande,eller bara av att se barnet...
Att man håller i ett liv.
Du bestämmer vad som händer med det.
Du är Gud!
Hon och E lever nu ett kanon liv tilsammans med en ny fadergestalt,
en underbar sådan...som vet vad kärlek är värd.
En som vet att man tar vara på det man har.
Så...nu har även lilla rara, söta, tokiga E gått och blivit "tjockis".
Hon som jag trodde var "min".
Lika psykiskt förstörd, lika sjuk i tankarna, lika galen i sättet,
lika barnslig, lika missfitted, lika..... svart.
Hon har nu gått och blivit normal, vuxen, seriös
och anpassats till livet.
Trots detta är hon unik.
För oavsett vad hon gör, med vem eller hur...
så kommer hon alltid vara samma lilla E.
Min änglavän, själsfrände, djävulskamrat och lallo.
Den jag älskar mest av allt.(näst efter hundar och Rob..ehh)
Den jag avgudar för sin magnifika styrka.
Den som alltid orkar lyssna, prata och finnas där för mig.
Och innerst inne vet jag
att hon fortfarande kommer vara lika psycho,
så helt ensam är jag inte...-hånflin-
Oavsett hur liven ter sig för alla underbara vänner
och deras nyfödda.
Så vet jag att de kommer ge all kärlek de har,
och lite till, för sina små,
och de kommer för alltid att vara de bästa vänner man kan få.
Ni är guld värda!
Love/ Jen
SagoElin
Ååååååh, underbara vackra fina varelse.. Nu fick du mig att gråta som en tok!! Om du bara visste hur mycket jag älskar dig, ser upp till dig och önskar att du var här med mig.. varje dag, varje minut och hela tiden. Du är anledningen att jag finns idag älskade.
Jag älskar dig så mycket! Glöm aldrig det!
Trackback