Sthlm...
Hur fasiken klarar folk att köra bil i denna stad?
Nja ok jag vet, med tullarna runt omkring så är det ju meningen
att man ska skippa bilen.
Men för oss som tog bil dit och skulle ta oss till hotellet
så blidde det en aningens krångligt.
Milt sagt!
Sen var det minst 3 år sedan vi var där sist,
vilket menas att vi inte hade en aning om hur vi skulle åka.
Rob var på ett åskande humör när vi väl parkerat kan väl tilläggas.

Staden i sig strosade vi mest runt i...
eller tja, strosandet blev ett evigt letande. -hrm-
Vi tänkte att när vi ändå är där så kan vi ju passa på att
kika in på lite olika muséer.
Efter att ha frågat ca. 5 pers efter vägen,
landade vi på Medelhavsmuséet.
Detta visade sig dock inte öppna förrän kl.17:00.
(Vi var där 13:00)
Så, vi lsmög upp en mini karta a´la turistas,
för att leta rätt på ett annat museum,(minns icke vilket)
men vi hamnade på helt fel ställe, ca. 2 km därifrån...
Vi gav upp våran inplanerade historielektion
och satte oss utmattade på ett café för en redig injektion med koffein.

Kväll i Hovet:
Efter förbandens ("Children of boddom" samt "Machine Head")
uppvärmning av publiken sitter vi och vrider oss otåligt av förväntan.
En kvart blev till en halvtimme, en halvtimme blev till en timme...
först då öppnar scenen upp sig
och strålkastarna riktas mot tidernas bästa heavy metal band:
SLIPKNOT!!!
Jag kunde inta annat än att tjuta av glädje.
Hjärtat studsade runt i kroppen och lungorna tog slut på luft.

Corey vrålade "Jump the fuck up" och hela Hovet lyftes...
att få se en hel folkmassa studsa och sjunga i lycka,
det gjorde dagen och detta året fulländat.
För att sen inte tala på den klockrena synken bandet emellan,
trummisens sensationära utspel, de gamla maskerna
och Corey´s ljuva (?) stämma...
Tidernas bästa upplevelse, utan att tveka!

Värdelösa bilder,
men sånt får man ta med en liten digital kamera...