Efter första samtalet med läkaren (gårdagen),
sa Rob till mig an aning chokerad:
"Jag hade inte en aning om att det är så illa du mår!?"

"Vad menar du?" frågade jag

"Ja men, alla gånger du "gnäller" om dina problem:
Värk i benen, huvudvärk, ont i magen, ryggen mm,
så har jag mmat men aldrig riktigt tagit det på allvar.
Först nu förstår jag hur du mår."
förklarar han sorgset

"Nja, men så illa är det inte.
Nu har jag ju inte ens ont...
jag bara ligger här som ett fån ändå "
säger jag leende för att lätta upp stämningen

"Mmm visst," suckar han
"Tänk om det visar sig vara något allvarligt nu då.
Något de missat alla andra tusen ggr du varit inne...
något som gör att jag kommer förlora dig?
Hur ska jag klara mig då?
Vad i he-vete skulle jag göra utan dig!?"

"Men babe!" vrålar jag
"Säg inte så...jag lovar att de kommer komma in alldeles strax
och säga att de inte finner något fel, så jag får snällt åka hem.
Allt är frid och fröjd!"
smile, blink, blink

"Mmm..." suckar han tungt

Innerst inne vet jag ju att detta är sant.
För alla gånger jag varit på sjukan för diverse onda symptom,
så har det väldigt sällan varit någon faktisk anledning till värken.
Och de gånger har det endast varit små saker som går att bota.
(eller operera)

Precis som nu.
Det visade det sig vara ett knäckt revben,
och vad jag vet så är det inget livshotande.
Han får allt stå ut med en gnällkärring som mig ett tag till....
-flinar jag nöjt-



Foto: Privat