Åter igen har jag fått bevisat för mig själv vad jag egentligen
tycker och tänker om de tvåfotade på denna jord.
Men istället för att ta ut min ilska på småungar,
så blev det denna gång ett par åldringar...ehm!

Dagen börjar bra med solsken och mildare väder.
Jag tar mitt pick och pack, samt båda vovvarna,
för den dagliga promenaden till jobbet.
Efter en stund får jag syn på 2 gamla damer samt en herre (70+)
en bit längre fram på gångvägen.
Självklart går de alla i rad och tar därmed upp hela vägen.
Jag saktar ner farten på mig och hundarna för att slippa tränga mig förbi...
om de tar sig ett par meter till framåt så blir vägen bredare,
och där kan jag traska förbi utan att behöva hoppa i den meter höga snön.

Farten som gamlingarna hade var inte ens en snigels fart,
så tillslut klarade jag inte av att hålla efter....
jag var ju tvungen att komma till jobbet i tid. *fnys*
Jag tar sats med hela min kropp och greppar stadigt i hundarnas koppel.
"Nu går vi rätt förbi...utan krussiduller" tänker jag högt

Med knappt en meter kvar till målet krasar mina tankar
och händelseförloppet blir helt fel mot vad jag tänkt.
Ena damen vänder sig om och säger med gäll gulligull röst:
"Nämen! Vad är det för något sött som kommer här?"
samtidigt som hon har ögonen fäst på Porthos
och vevar med händerna framför hans nos.
Den andra damen följer den första och börjar dalta med bebisröst.
"Dullidullidull!"
Porthos tycker självlart att detta verkar jätte spännande
och börjar streta frenetiskt mot damerna.

Men droppen som får bägaren att rinna över
är Bamse´s klumpiga försök att få nå fram.
Han svänger ut framför mina ben, sträcker kopplet och får mig att göra en
tafatt piruett på den blankplogade snön.
Den ena foten glider bort från min andra och rätt som det är druttar jag i backen.

Vid det tillfället vet jag inte ens hur jag kom upp,
men plötsligt stod jag på benen igen och var rosenrasande.
Jag blänger ilsket på gamlingarna och vrålar:
"Ni beter er ju som ungar,
så som ni kastar er över hundar som går förbi!
Ska man inte kunna få gå med sina hundar ifred
utan att behöva ha pensionärer klängandes på dem?
VAA!?"
Gamlingarna är knäpptysta och står gapandes som 3 små fågelholkar.

I det läget har Bamse fattat att matte är arg
och står snällt vid sidan och väntar.
Men Porthos har inte riktigt fattat galoppen, utan fortsätter hälsa på gänget
så i den grad att han nu reser framtassarna mot deras ben.
Jag som hatar när han gör så, (pga. skitiga tassar mot rena kläder)
sliter hastigt tag i honom och säger: "Fyyy!"

Gammelmaffian passar då på att fly fältet, och tar raskt in på en annan väg,
mummlandes något om "En störd tjej..."
Mitt humör triggas ännu mer, så jag fortsätter vråla efter dem:
"Vad är det för jävla sätt? Förbaskade senila segproppar!
Man kan faktiskt fråga först!"
samtidigt som även jag fortsätter åt mitt håll.

Jag tänker inte mycket mer på denna händelse... tills jag kommer hem.
Då berättar jag hela historien för Rob, och han säger:
"Men Jen! De bor säkert i ålderdomshemmet där.
När du gick förbi så tog de sina dagliga promenad
och blev jätte glada när de fick se 2 hundar.
För du kan ju tänka dig själv hur det skulle vara om du bara fick
stirra dig blind på människor dag ut och dag in...
Att inte få ha ett enda litet ofördomsfullt djur att få gulla med.
När de fick se hundarna så höll hela deras tillvaro på att förändras
till något possitivt...men så kommer du och sabbar den.
Förstör deras enda lycka,
för att även salta såren och kalla dem för fula saker!"

Ehmm...
Behöver jag ens nämna att jag skäms något så fruktansvärt över mig själv?
Trots att jag forttarande står för vad jag tycker,
att det är irriterande när folk tultar fram utan att fråga.
Men jag behövde faktikst inte vara så arg och oförskämd...
Imorgon ska jag därför låta varenda liten själ, ung som gammal,
få hälsa så mycket de vill på vovvarna.
Andras lycka är ju ändå min lycka!