Kalas stod högst på listan att göra idag.
Vilket vi var iväg till, och hade det supertrevligt.
Men det fanns allt ett par problem att lösa innnan vi kom iväg.

Problem nr.1:
Jag trodde Tommy Boy skulle fylla år på fredag,
vilket gjorde att jag segat med present inköpet.
Detta ledde i sin tur till att jag hastigt fick gå igenom sortimentet
på jobbet för att finna något lämpligt.
3 svarta glasljusstakar fick det bli...
eftersom han är ett sådant fan av svarta föremål,
samt ljusstakar.
Det blev även en svart vas med vita gladiolus...vackert!

Problem nr.2:
Rob skulle hämta mig kl 17:45 utanför jobbet
för att göra det hela smidigare och mindre stressigt,
då vi skulle vara på kalaset kl. 19:00.
Jag stod utanför på utsatt tid, men ingen Rob dök upp.
Kan tillägga att min sambo är känd för att vara lika snabb som en snigel.
Så jag började knata hemåt, dock genom att följa bilvägen,
utifall att jag skulle stöta på honom.

Väl hemma, utan att ha stött på Rob, tog jag en snabb dusch
och började packa in presenter....
då kommer problem nr.3:
Vi hade varken presentpapper eller tidningspapper
(som brukar vara en välanvänd lösning),
så jag fick ta det enda papper vi har...nämligen brunt silkespapper.
Som tur var hade vi lite guld och silversnöre kvar sen julafton
som fick stå för det färggranna.

Problem nr.4:
...uppenbarar sig kl.18:30 då dörren öppnas
och smälls igen med en duns.
Jag skyndar runt hörnet till hallen för att möta upp honom
med ett leende och ett förlåt,
men möts lika hastigt av kolsvarta ögon och ett avgrundsvrål.
Han skrek något om att han väntat i 40 min...bla bla bla!

Hur mycket jag än försökte att öppna munnen
så tilläts jag aldrig ens få luft till mina ord.
Han svischade förbi fram och tillbaka,
stampade med fötterna hårt i golvet och gurglade ur sig dova toner.
När han sen begärde en ursäkt fick jag nog.
Envis som jag är tänkte jag "f*n heller!".
Han skulle då inte få en ursäkt från mig
när han inte ens kan ge mig utrymme till att börja tala...
förräns han kräver det.
Det är då i he*vete ingen som kan komma och bossa upp sig mot mig,
berätta för mig hur jag ska göra...

I nästan 30 min satt vi på varsitt hål i lghten och surade...
Klockan var tillslut 18:55 när jag kände stressen komma ilandes.
Så, jag gjorde det jag väldigt sällan gör...
jag bad om ursäkt för något jag ansåg mig ej vara skyldig till.
Han hånlog stolt och utryckte sin manlighet ett par ggr,
gjorde narr av mig och kvinnor i allmänhet.
Jag kunde inte annat än att bita ihop....vi var ju trots allt på väg bort.
Jag hatar att vara sen...
Tänkte dock i mitt stilla sinne att han ska då få se på f*n sen när vi kommer hem.

Den känslan har nu hunnit lägga sig...
ilskan försvann för att ge plats åt lyckorus.

Kalaset  blev kanon!
Där fanns hembakt tårta, nära och kära, vovvarna, en hel del kaffe
samt ett par glada skratt tillsammans med skvaller.
Allt för att ge humöret en skjuts i rätt riktning...
det positiva, glada och lugna hållet.

Off //en trött mätt liten flicka vid namn Jen