Warning för ett gnälligt, vidrigt pessimist inlägg!!!

Well...that´s it!
Tanden är borta.
Det var nästan lika illa som jag trott.
Visst att det inte smärtade men det knakade...rejält.
Och det är lika illa det...nästan.

Just nu sitter jag i soffan, inlindad i ett täcke
och försöker förgäves peta i mig brödbitar.
Allt för att få nån sorts näring.
Halva halsen, halva tungan, halva munnen
och halva ansiktet är bedövat.
Vilket menas att hela vänster sida hänger och jag dreglar...
Påminner om en bullmastiff....

Det värsta är, nu när jag suger på mina torra brödbitar,
så smyger sig en härlig doft in i snoken.
Det luktar så underbart att magen vrider sig i hunger...
Rob heter kocken i detta hem och det är han som lallar i köket,
och därmed står för dofterna därifrån.
Sorgligt nog får inte jag smaka på just denna middag.
"Du bör inte äta fast föda, jag kokar nyponsoppa till dig ist..."
Visst, jag fortsätter trycka i mig brödbitar ist..
som dessutom när de hamnar i munnen blir dränkta i blod.
Lovely!

Som toppen på det hela, lär väl smärtan dyka upp snart.
Bedövningen kan ju inte hålla i en evighet, tyvärr.


Off, för att fortsätta vara ynklig