Jag rastade min mors vovvar igår,
eftersom hon jobbade och jag var ledig.

När jag gått svängen runt kanalen där hon bor,
märkte jag att ett par kråkor följde efter mig.
De svishade tätt över mitt huvud för att sätta sig
på ett biltak eller staket knappt en meter ifrån mig.
Där satt de sen och stirrade medans jag passerade.
Nojjig som man är, började tankarna sväva mot Hitchock´s Fåglarna.

I takt med att mina steg ökade farten,
ökades även antalet förföljare.
När jag tillslut nästan sprang började hundarna fundera på
vad som var fel.
De små joggade bredvid samtidigt som de flängde med blicken
runt oss, för att se vart faran var.
Rädsla smittar ju av sig...ehm!

Tillbaka till min mor´s hem kom vi utan att ha blivit fysiskt attackerade.
Och när min mor kom hem,
frågade jag vad tusan det var för fel på kråkorna här.
-Jaha!  säger hon glatt.
De brukar få mat av mig...
-Va!? Men det är väl änderna du matar?  frågar jag vidare
-Jo, men även kråkor och kajor...
De känner igen hundarna och brukar följa efter oss.
förklarar hon leende

Gahh! Här tror man att man ska bli mördad av kråkor,
så är det bara min mor´s stora hjärta som spelar oss ett spratt.
-suck-
Nästa gång tänker jag iaf ha en påse bröd redo.
För vem vet,
om jag inte har mat med nästa gång kanske de tar mig.
-gulp-