Natten har varit hemsk, mardröm efter mardröm...
Min fasa är att Bamse inte alls ska ha någon tid att leva,
eftersom tumören mellan lungorna gör att han hostar och drabbas av andnöd.
Tänk om den pressar bort all luft!?

Samvetet har spelat in en hel del i mardrömmarna.
Rättare sagt: Det dåliga samvetet!

Vi fick tipset att ha en handduk under bröstkorgen
att lyfta honom i...hjälpa honom att stå på benen så att han kunde skita.
Att han tjöt som attan när vi pressade denna mot hans bröstkorg
är lätt nu att förstå varför.
Men då...fattade vi nada.
Idioter!

Att man sen masade med honom när man tyckt han vilat tillräckligt
(under de dagar han fortfarande kunde gå, men la sig en stund för att vila)
var ren idioti även det.
Varför kunde han inte bara få legat tills han ville gå igen?

Alla gånger han rullat i snön, eller på gräset gör även de ont i hjärtat.
Åter igen skyndade man på honom
och suckade djupt över att han var tvungen att ens rulla runt.
Varför vara så jäkla stressad?
Det kanske var sista gången han rullade....

För att gottgöra vårat misstag har tiden för Porthos dessa dagar
nu värderats en aning högre.
Han får strosa i princip hur länge han vill under promenaden.
Vill han rulla runt ett par varv i gräset,
så är han mer än välkommen.

Att ha i åtanke att vad som helst kan hända, när som helst
och ske under en så kort tid är nog bara bra.
Man ska ta hand om alla dagar man får tillsammans med sina nära och kära.
För man vet aldrig vad som kommer hända nästa dag,
och man saknar inte kon förrän båset är tomt!