Häromdagen bestämde jag mig för att undersöka skogen vi bor i,
så jag släpade med hundarna ut.
Efter en stund hittade vi en halvt igenvuxen skogsväg,
som maskiner troligtvis åkt på en gång i tiden,
där det fortfarande fanns ett par frostnypna kantareller.
När vi följt vägen en bit så fann vi ett öde hus....
efter att ha inspekterat huset ett tag hann klockan bli väldigt mycket.
Stressad över att solen skulle hinna gå ner och vi bli fast i mörkret,
så valde jag att gå mot den riktning jag trodde vårat hus låg, genom skogen.

Skogen blev tätare och tätare men rätt som det var kom vi ut på ett fält.
Puhh, tänkte jag, det måste vara grannens.
Men icke, jag kände inte igen varken hus eller bil....
En tanke dök upp i skallen om att jag borde traska fram
för att se om någon är hemma och fråga om vägen.
Men så dök en annan tanke upp, en tanke som refererade till filmen
"Den sista färden" och tankar om bondefolk mitt ute i ingenstans.
Solen hade precis gått ner bakom trädtopparna och jag bestämde mig för att
jag hellre fick flåsa mig genom skogen än bli fånge i ett hus någonstans.
(hemska tankar och förutfattade meningar, jag vet,
men tyvärr blir man lite skadad efter sjukt mycket skräckfilmer)

Vi fortsatte ströva, jag och vovvarna genom en tätvuxen skog
där ljuset försvann i blixtsnabb fart.
När jag kommer på tanken att jag faktiskt kan ringa Rob på mobilen
så upptäcker jag till min fasa att varken mobilen
eller ficklampan ligger i min jackficka.
Jag lyckades vara så dum att jag gick ut i skogen utan dem!
Nu kom paniken....aldrig att jag skulle bli fast mitt i den bäcksvarta skogen.
Jag vrålar på hundarna att skynda och springer för allt vad jag är värd
genom mossa och träsk.
Ett ställe hade så sumpig mark att jag nätt och jämt tog mig upp,
Porthos var smart och hoppade runt den delen,
men Bamse som vid detta laget var totalt slutkörd
orkade inte ta sig upp efter mig.
Så med ena handen stadigt runt en gren hävde jag mig ner till Bamse
och greppade med den andra handen ett tag i Bamses sele
och drog upp den 55 kilo tunga vovven.
Skräcken av att bli fast i mörkret måste gjort mig 10 gånger starkare,
då jag lyckades få upp honom ur sumpmark med en arm.

Med plaskande skor, genomvåt upp till knäna, granris i håret och rispor i ansiktet
kom vi tillslut ut till bilvägen.
Flåset vi alla 3 hade måste skrämt bort vartenda djur
för vid detta laget verkade hela skogen vara tom.
Precis när solen gick ner nådde vi huset och jag har aldrig varit så lättad.
En varmdusch och ett par pinnar i brasan
fick bli avslutet på den fasansfulla dagen.
Nästa gång jag går på upptäcksfärd ska jag dock ha med ett helt överlevnadskitt
och meddela en granne att jag går ut i skogen....
Det säkra före det osäkra, tack!