Kartong efter kartong paketeras upp på jobbet,
alla fulla med julsaker och varje lite pryl är inbäddad i massor av bubbelplast.
BUBBELPLAST!
Jag blir tokig varje gång jag får det i mina händer...
Det är som om något slår slint i skallen och jag kan inte fokusera på annat
än att trycka sönder bubblorna mellan mina fingrar.
Det ger en känsla av lugn samtidigt som det ger mig en kick
att fortsätta och fortsätta.

Maniskt pressar jag snabbare och snabbare
och tillslut tar jag en hel plastbit i handen som jag vrider om...
det smäller frenetiskt om mig och munnen formas till ett leende
som sträcker sig från öra till öra.
Plötsligt stannar jag upp
och får se ett par kunder stirra på mig med stora ögon.
En annan känsla bubblar upp i kroppen...
känslan av att ses som liten.
Vad ska de tro, vad ska de tänka?
"Det är nog en sån där "praktikant" som ska lära sig yrkeslivet..."
Jag släpper plasten, tittar ner i kartongen och börjar "vuxet" att packa upp varorna,
genom att dra av plasten utan att pressa sönder bubblorna
och placera prydnaderna snyggt och prydligt i hyllan.
Plasten slängs i återvinningspåsen och jag fortsätter på samma sätt
med nästa prydnad, och nästa och nästa.

Kunderna börjar röra sig därifrån och när jag står ensam igen
kommer "måstet" tillbaka.
Jag pressar försiktigt bubblorna mellan fingrarna och känner leendet växa.
Men denna gången har jag ögon i nacken och går över till att bli "vuxen"
så fort någon närmar sig.